Herr talman! I dag debatterar vi betänkandet Våldsbrott och brottsoffer.

I stället för att värna brottsoffren har naiva politiker under lång tid satt i system att sprida en tycka-synd-om-mentalitet kopplad till brottslingar. Kriminalitet har förklarats i termer av sociala problem, fattigdom och utanförskap. Det straffrättsliga systemet har som en konsekvens av denna veka och naiva hållning präglats av låga straff, straffrabatter och villkorlig frigivning.

All denna slapphänthet är minst sagt provocerande, och än värre blir det av att vi inte ens har kraft att markera mot människor som inte ska befinna sig i landet. Även om åklagare yrkar på utvisning undgår dömda gärningsmän många gånger utvisning med motiveringen att de har en stark koppling till Sverige. Omsorgen om brottslingen väger av någon märklig anledning tyngre än omsorgen om offret.

Detta är givetvis helt fel. Det är inte brottslingarna som ska skyddas utan den som utsätts för brott. Den som inte sätter offrets rätt före brottslingens rätt sviker inte bara offret och dess anhöriga; den sviker dessutom alla de människor som riskerar att bli nästa brottsoffer.

Herr talman! Den grova kriminaliteten slukar i dag enorma resurser inom den polisiära verksamheten. Våldet, skjutandet och sprängningarna suger all kraft ur den redan hårt ansatta polisen. En direkt följd av detta är att polisen tvingas prioritera bort brott som förvisso anses allvarliga - men inte tillräckligt allvarliga. Att polisen hänvisar till att det finns mycket grövre brott som kräver deras uppmärksamhet är synnerligen oroväckande.

Dessa brister i rättssystemet ger som konsekvens att så kallade mängdbrott som cykelstölder, bedrägerier, id-kapningar och mycket annat aldrig utreds. Vardagsbrottsligheten ligger som en tung, våt filt över medborgarna - något man helt enkelt får räkna med. En utredning som läggs ned med motiveringen att brott ej kan styrkas förstärker känslan av otrygghet. Den förstärker känslan av misstro och undergräver på sikt förtroendet för hela rättssystemet.

Även om brottet synes vara litet kan följderna för den som utsätts bli extremt allvarliga. Den person som har blivit utsatt för en inbrottsstöld i sin bostad vet att det är en enorm kränkning av den personliga sfären. Och utan någon möjlighet till upprättelse är den enda anledningen för en privatperson att göra en polisanmälan att man ska kunna få ut ersättning från sitt försäkringsbolag.

Inom ramen för Tidöavtalet ska rättigheterna för den som utsatts för brott stärkas. De regler som syftar till att skydda brottsoffer och andra utsatta ska ses över, till exempel skärpta regler för prövotid efter villkorlig frigivning. Dagens relativt låga ersättningsnivåer ska höjas och regelverket för ersättning till brottsoffer förbättras. De administrativa delar som nu ligger på brottsoffret för att denne ska få sitt skadestånd utbetalt tas om hand av staten, vilket innebär att staten kommer att driva processen utan brottsoffrets inblandning.

Herr talman! Utgångspunkten i ett välmående samhälle måste vara att kvinnor och män ges samma möjligheter och rättigheter. Extra allvarligt är våldet mot kvinnor och barn. Även om all otrygghet är att betrakta som oacceptabel finns en betydande skillnad mellan könen, men tyvärr har insatserna för att bekämpa det dödliga våldet mot kvinnor varit otillräckliga under flera decennier.

Över 300 kvinnor har mördats av närstående män sedan år 2000. Vi minns till exempel 2021, när det rapporterades i medierna om att fem kvinnor mördats på tre veckor. Hittills i år har inte mindre än elva misstänka kvinnomord inträffat. Utvecklingen går med andra ord åt fel håll. Det säger sig självt att en sådan verklighet inte kan accepteras.

Ännu mer tragiskt är att det finns indikationer på att många av de personer som mördas av en närstående man har varit i kontakt med polisen, socialtjänsten eller vården före mordet. I sitt livs mest utsatta stund har dessa människor bett om hjälp och skydd men många gånger mötts av icke-svar, vilket är oacceptabelt. Det är inte värdigt ett land som Sverige att ha det på det viset. När ett nödrop kommer från en person i frågan om liv eller död ska någon svara, och i svaret ska det finnas lösningar och åtgärder för att skydda den som ropar på hjälp. Att inte kunna hjälpa dem som behöver stöd och hjälp allra mest är ett misslyckande inte värdigt en rättsstat värd namnet.

Med detta i åtanke har regeringen tagit flera initiativ för att motverka mäns våld mot kvinnor samt hedersrelaterat våld och förtryck. Regeringen avser att inom ramen för Tidöavtalet genomföra en fullständig och genomgripande översyn av strafflagstiftningen. Fokus ska skifta från gärningsman till brottsoffer, och straffen ska genomgående spegla brottens allvar. Det innebär att allvarliga vålds- och sexualbrott ska straffas hårdare.

Regeringen tänker också se till att det finns en presumtion för häktning vid misstanke om grov kvinnofridskränkning, så att män som misshandlar kvinnor snabbt ska kunna frihetsberövas. Regeringen har även beslutat om tilläggsdirektiv till en sittande utredning som innebär att kontaktförbud ska kunna omfatta ett större geografiskt område. Våldsamma män ska kunna förbjudas att vistas i samma kommun som sina före detta partner.

Herr talman! Gällande hedersförtryck har regeringen redan beslutat om tilläggsdirektiv till en sittande utredning för att bland annat kriminalisera oskuldskontroller och oskuldsintyg. Av Tidöavtalet framgår dessutom att regeringen vill skärpa straffen för en rad gärningar med anknytning till hedersförtryck, till exempel äktenskapstvång.

Vi i Sverigedemokraterna vill dock se ytterligare skärpningar än de som lagstadgades 2020. Barn som utsätts behöver stödjas i större utsträckning. En ny brottsrubricering behövs som tar sikte på lågintensivt våld och förtryck, vilket även ska omfatta kriminalisering av gärningar som enskilda inte medför straffansvar eller som i kombination inte bemöts med straff som graden av klander motiverar. Det ska innebära en kriminalisering av att vara gift med en minderårig, oavsett hur äktenskapet eller de äktenskapsliknande förbindelserna kommit till.

Den föreslagna straffskalan för barnäktenskap, fängelse upp till fyra år, är omotiverat låg - särskilt då den jämförs med straffskalan för andra likvärdiga brott och med tanke på att det här är fråga om brott mot barn av mycket allvarlig karaktär. Barnäktenskap innehåller upprepade våldtäkter mot barn.

Alla som har konkret inflytande över de barn som tvingas till giftermål och bidrar till detta ska bära straffansvar. Effektiva insatser mot barnäktenskap behöver utvecklas. De som fortsätter att leva som gifta med barn ska straffas och om möjligt utvisas. Alla regler ska utformas så att det klart framgår att det aldrig kan accepteras att barn är gifta i Sverige.

Sverigedemokraterna vill även att det som tas upp i utredningen Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap från år 2012 realiseras. Där föreslogs bättre tillsyn, skärpta krav och djupare dialog med religiösa samfund och vigselförrättare för att stoppa vigslar som innebär tvångs- eller barnäktenskap. Krav ska ställas på trossamfund och vigselförrättare att uppvisa nolltolerans mot tvångsäktenskap och barnäktenskap.

Allt detta sammantaget utgör en arsenal av åtgärder som egentligen syftar till en enda sak: Att göra vårt land till en tryggare plats och våra medborgare till tryggare människor. Det finns en gräns för hur mycket en nation tål. Sverige har passerat den gränsen. Nu är tiden inne att göra en helomvändning som tar vårt land bort från den skadliga, veka vänsterpolitiken. Vi ska bort från straffrabatter och vurmande för brottslingar och till ett tryggare, mer rättvist och moraliskt hedervärt land som ser vilka som äger rätten att skyddas och varför.

Detta kommer dock att ta tid. Det kommer att ta år att laga och bygga vårt rättsväsen starkt igen. Tack vare att vi nu har en regering på plats som lyssnar och som ser och hör även Sverigedemokraternas ståndpunkter kan Sverige nu äntligen påbörja detta trygghetsarbete.

Jag yrkar bifall till reservation 19.