Herr talman! Regeringen genomför nu en omfattande omläggning av kriminalpolitiken. Det är ett stort perspektivskifte som handlar om att sätta brottsofferperspektivet i första rummet. Det betänkande om kriminalvården som vi nu debatterar spelar en viktig roll.

Kriminalvårdens roll är dubbel. Dels ska den dömde avtjäna sitt straff. Dels ska den som begått brott ges möjligheter att komma tillbaka till en vanlig tillvaro utan kriminalitet. Straffet är även en viktig upprättelse för brottsoffret.

En väl fungerande kriminalvård stärker människors möjlighet att utveckla sina egna resurser och skapa ett laglydigt liv. Att få människor att bryta med en kriminell livsstil är därför en viktig brottsförebyggande uppgift.

Kriminalvården står i dag inför stora utmaningar, inte minst på grund av platsbristen. När straffen skärps, polisen byggs ut och fler brottslingar kan dömas kommer behovet av anstaltsplatser att fortsätta öka. Det får inte accepteras att personer som dömts till fängelse får vänta lång tid på att avtjäna sina straff därför att det saknas möjlighet att ta emot dem.

Regeringen föreslår att Kriminalvården ska få ytterligare 300 miljoner kronor i år. Pengarna finns med i regeringens vårändringsbudget för 2023. En ytterligare satsning kan komma i höst.

Situationen när det gäller beläggningen i häkte och anstalt är ansträngd. Platsbristen har förvärrats trots att antalet platser har ökat kontinuerligt de senaste åren. I dag har Kriminalvården 8 000 tillgängliga platser, och det inkluderar dubbelbeläggning. Kriminalvården bedömer att det inom en tioårsperiod behövs 11 000 platser.

Det behöver finnas stöd för den som vill lämna det kriminella livet. Här är det viktigt med förutsättningar för studier och jobb samt delaktighet i det civila samhället.

Vidare framgår det i Tidöavtalet att socialtjänstlagen behöver reformeras. Det handlar om det brottsförebyggandet arbetet för att förhindra att unga rekryteras in i kriminalitet och om arbetet för att de barn som är i kriminalitet ska ta sig ur det. Det är otroligt viktigt att det förebyggande arbetet nu är lagfäst.

Kriminalvårdens generella insatser är av stor betydelse. Till det bör läggas den särskilda så kallade avhopparverksamheten, som riktar sig till den som vill lämna en kriminell livsstil. Det är viktigt att stoppa rekryteringen av barn och unga, att lagföra dem som begår brott samt att uppmuntra fler att lämna den kriminella miljön. Liberalerna anser att avhopparprogram spelar en viktig roll i det arbetet och har sedan länge krävt ett nationellt avhopparprogram.

Polismyndigheten, Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse och Socialstyrelsen har sedan 2021 i uppdrag att förstärka och utveckla arbetet med stöd till avhoppare från kriminella, våldsbejakande extremistiska och hedersrelaterade miljöer i landet. Myndigheterna ska utarbeta former för uppföljning. Även Brå ska stödja uppföljningen och utvärderingen. Det uppdraget fortsätter och ska slutredovisas i februari 2024.

I Sverige är det inte brottsligt att rymma från fängelse eller sluten ungdomsvård. En sådan ordning är helt orimlig. Att rymma måste i sig vara straffbart. Samhällets signaler ska vara entydiga, och konsekvenserna för den som rymmer måste bli ännu mer kännbara. Därför är det bra att regeringen kommer att återkomma i närtid till den frågan.

Inom kriminalvården måste även barnperspektivet stärkas. Jag har själv varit engagerad i Bufff, en verksamhet för barn och unga med frihetsberövade föräldrar eller familjemedlemmar. Jag har tagit del av skammen som barn känner när de har en förälder i fängelse, den ensamhet som de känner och rädslan för att klasskamraterna ska få reda på att pappa sitter i fängelse. Jag har även varit med barn på besök på anstalt och sett kriminalvårdens oförmåga att möta barnen.

Framför allt har jag kämpat för barn som inte vill träffa sin pappa, barn som tvingats till umgänge med en dömd förälder och barn som reagerat oerhört starkt när de tvångshämtats av socialtjänsten.

Insikten om detta allvarliga problem fick jag för många år sedan. En pojke hade bevittnat hur pappan misshandlade mamman så allvarligt att hon blev medvetslös. Pappan lämnade sedan sonen och mamman, låste och gick. Pojken, som bara var fem år, kunde efter några timmar till slut få hjälp genom brevinkastet. Det är ett enormt trauma. Trots det tvingades pojken till umgänge med pappan i fängelset, med två socialsekreterare som han inte kände.

Jag kommer aldrig att glömma hur han grät och gjorde allt för att få vara kvar hos mamman och hur vi kämpade för att han inte skulle tvingas besöka sin våldsutövande pappa. Men domslutet skulle följas, och pojken bars iväg. Den pojken är ett av alla de brottsoffer som finns bakom statistiken, ett av alla de svikna barn som jag kämpar för.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motioner.