Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet och framför allt slutorden "först då vi ska tystna". Jag vet att socialdemokrater och liberaler historiskt många gånger kunnat vara stolta tillsammans över de stora genombrott som gjorts.

Men vi har ett av våra största samhällsproblem kvar, kanske själva symbolen för att vi inte har nått jämställdhetspolitikens mål: att kvinnor blir mördade på grund av de är just kvinnor. Detta är fullständigt oacceptabelt på så många plan, vilket jag tror att alla i kammaren är överens om. Hittills har dagens debatt handlat om detta strukturella, systematiska samhällsproblem: mäns våld mot kvinnor. Jag önskar att vi kunde prata om något annat, men detta är den råa verkligheten.

Det finns åtgärdsprogram, 99-punktsprogram och strategier mot mäns våld mot kvinnor. I dag ska beslut tas om en nollvision. Varför bryter vi den konsekventa linjen? Varför håller vi inte i att det ska vara en nollvision för mäns våld mot kvinnor? Varför suddar vi ut detta? Varför väljer Liberalerna att vika ned sig? Ni har aldrig gjort det tidigare, men nu viker ni ned er i fråga om mäns våld mot kvinnor.