Fru talman! Det är bara synd att detta inte syns i de faktiska avtal som ni har ingått med varandra om vad som ska genomföras - det gäller vilken politisk ambition som finns, resurser och så vidare.

I ett tidigare replikskifte var man inne på att utgångspunkten i utskottet under behandlingen av motionsbetänkandet har varit att det ska vara nollvision när det gäller mäns våld mot kvinnor. Det var min uppfattning att det var även Sverigedemokraternas ingång i detta. Nu står vi med ett utfall som innebär att vi suddar ut detta strukturella problem och negligerar att det är män som är våldsförövarna och som vi borde rikta insatserna mot. Varför har Sverigedemokraterna inte stått fast vid sin egen motion och ambition gällande detta?

Sedan kan jag inte låta bli att fråga - ledamoten får gärna svara, om tid finns - varför man är så emot kvotering och positiv särbehandling. Är det ett politiskt rött skynke? Skulle det kunna visa sig att detta medel, som det ändå är, för att nå ett mål ändå är tänkbart att ha med sig just för att nå ett mål, eller är det medlet helt otänkbart för Sverigedemokraterna?