Fru talman! Sverigedemokraterna har flera förslag på området jämställdhet och diskriminering. Det är glädjande att kunna meddela att många av dem har fångats upp av regeringen på ett eller annat vis och att de därmed är en del av betänkandet i form av utskottets förslag till beslut.

Jämställdhet kan beskrivas som jämlikhet mellan könen, eller, i något längre ordalag, ett socialt tillstånd där bägge kön i ett samhälle eller inom en viss grupp har samma status och respekt och att alla är lika mycket värda.

Men vad innebär egentligen dessa ord? Är det så att alla människor ska få exakt samma utfall, eller är det att alla människor ska ha exakt lika förutsättningar?

För att förstå vad som egentligen avses får jag börja med att backa tillbaka lite grann i tiden. Det finns lite olika sätt att se på när kampen för jämställdhet och ett jämställt samhälle började. Men tre årtal som ofta nämns är 1405, 1792 och 1848.

Redan 1405 skrev Christine de Pizan - jag ber om ursäkt om jag uttalar hennes namn fel - boken Kvinnostaden, som av många anses vara den första litteraturen där man ifrågasätter påståendet om att kvinnor skulle sakna förnuft eller att de aldrig har uträttat något stort. Här någonstans, för ungefär 600 år sedan, i samband med att skriv- och läskunnigheten ökar under renässansen, börjar de första fröna i kampen för jämställdhet att gro.

Det ska dock dröja ända fram till 1700-talet innan vi kan skönja någon form av feministisk rörelse när Mary Wollstonecraft i boken Till försvar för kvinnans rättigheter år 1792 argumenterar för att kvinnor inte är underlägsna män av naturen, utan bara framstår som sådana för att de saknar formell utbildning som de förvägrats av män.

Här någonstans börjar frågorna tas på allvar. Wollstonecraft förde fram idéerna om att både män och kvinnor skulle betraktas som rationella varelser och att samhället bör grundas på förnuft. Liberalfeminismen, eller den rationella feminismen, var i någon mening född.

Det skulle dock dröja ytterligare cirka 60 år, till juli 1848, innan kvinnor formellt organiserade sig för första gången och feminismen i någon mening kunde anses vara grundad, vilket skedde under devisen: Vi anser dessa sanningar vara självklara - att alla män och kvinnor är likvärdiga.

Man definierade även innebörden av begreppet feminism, att det är en ideologi vars målsättning är att kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter som män.

I sommar är det 175 år sedan.

I dag, 2023, är det kanske två varianter av feminism som främst dominerar i vårt samhälle. Den ena varianten är den moderna varianten av liberalfeminismen som bygger på en god uppfostran, en god utbildning och en långsiktig förändring av värderingar. Inom liberalfeminismen tror man på individens fria vilja att göra genomtänkta val och att staten ska skapa förutsättningar, inte tvingande åtgärder.

Den andra varianten är den radikala feminismen, vilket också är den variant som kanske dominerar den mediala debatten i dag. Det är också den variant på feminism som den föregående regeringen uttryckligen meddelat att man utgått från när man efter valet 2014 meddelade att man var världens första feministiska regering.

Ordet radikal kommer från latinets radix och betyder rot, det vill säga att gå till botten med något och förändra det.

Feminismen har för många människor gått från att vara det som den ska vara, en kamp för lika villkor för alla oavsett kön, till att nästan vara ett skällsord för att beskriva individer på den yttersta vänsterkanten med en extremradikal agenda.

I samma takt som feminismen mindre och mindre handlar om lika rättigheter och möjligheter har också fler och fler individer tagit avstånd från att definiera sig som just feminister, detta för att man inte vill bli sammankopplad med just den radikalfeministiska agendan.

Denna radikala feminismen uppstod under 1960-talet och menar att de patriarkala strukturerna är så pass djupt rotade i samhället att allt, hela vårt samhälle, behöver reformeras i grunden och att alla förtryck hänger samman - ojämlikhet mellan kön, ojämlikhet mellan klasser och i vissa fall att etnicitet är tätt sammankopplat - och att allt ska avskaffas genom socialistisk kamp och socialistisk revolution.

För att konkretisera dessa två varianter av feminism kan man hänvisa till den så kallade EO-modellen, eller jämställdhetsparadoxen. EO är en förkortning av engelskans equal opportunity respektive equal outcome. Fritt översatt till svenska: jämställda förutsättningar respektive jämställda utfall.

På den liberalfeministiska sidan mäter man jämställdhet genom just equal opportunity, det vill säga jämställda förutsättningar. Och på den radikalfeministiska sidan mäter man jämställdhet genom equal outcome, det vill säga genom jämställda utfall.

Ett konkret exempel är synen på föräldraförsäkringen, där man på den radikala sidan anser det vara jämställt först när kvinnor och män är hemma med sina barn i exakt lika stor omfattning - 50-50. Samtidigt anser man på den liberala sidan det vara jämställt när kvinnor och män har exakt likvärdiga förutsättningar och möjligheter att välja helt fritt och själva fatta beslut kring sina barn.

Jag vill därför passa på att lyfta fram den kommande reformen i föräldraförsäkringen från regeringen och Sverigedemokraterna om de så kallade dubbla dubbeldagarna, när mammor och pappor nu får fler dagar tillsammans med det nyfödda barnet.

Antalet dagar då båda föräldrarna kan vara hemma samtidigt dubbleras från 30 till 60 dagar, och samtidigt förlänger vi tiden för uttag av dagarna från dagens ett år till 15 månader. Och det är upp till familjerna själva om och hur de vill använda dagarna eller inte. Målet med reformen är att mammor och pappor ska få familje- och arbetslivet att gå ihop bättre.

Vi har kommit långt, men år 2022 stod mammor fortfarande för 70 procent av alla uttagna föräldrapenningdagar.

En studie från 2019 visar att dubbeldagarna har positiva effekter, dels på mammors hälsa, dels på att de bidrar till en ökad jämställdhet på frivillig basis med en ökad närvaro av båda föräldrarna i hemmet. Dubbeldagarna innebär enligt studien att män tidigarelägger sitt uttag av föräldrapenning, och därmed blir fördelningen när barnet är litet något mer jämställd. De pappor som vanligtvis inte tar ut någon föräldrapenning har tack vare dubbeldagarna börjat göra det. Det gäller exempelvis pappor med lägre inkomster, med lägre utbildning, med utrikes bakgrund eller pappor i samkönade relationer. Dubbeldagarna har visat sig vara en framgångsrik väg för att öka jämställdheten, ge barn större tillgång till båda föräldrarna och samtidigt respektera valfriheten inom varje familj.

Fru talman! Det talas ibland om att vissa partier skulle vara emot jämställdhet. Men jag tror att man ska vara väldigt försiktig med denna typ av uttalanden. Jag är fast övertygad om att alla partier i denna kammare delar två grundläggande åsikter:

För det första att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, samma förutsättningar och samma möjligheter att forma sina egna liv.

För det andra att kvinnor och män i praktiken inte har samma rättigheter, förutsättningar och möjligheter att forma sina egna liv.

Däremot har vi helt olika uppfattningar om hur vi ska åtgärda detta. Sedan hösten 2022 har vi en ny regering som styr landet med hjälp av Sverigedemokraterna - ett paradigmskifte. Och stora delar av detta skifte hittar vi faktiskt i Tidöavtalet.

På jämställdhetsområdet görs nu satsningar med anledning av dagens problem i form av straffskärpningar - det har det talats mycket om redan - att stöd till utsatta förbättras och att myndigheternas arbete effektiviseras. Det pågår en utredning kring lagskärpningar rörande oskuldskontroller, operationer och tvångsäktenskapsresor. Det sker en översyn av kontaktförbudet, förbättrade förutsättningar att bryta sig ur ekonomiskt våld, borttagande av tak och mängdrabatter i lagstiftningen och så vidare.

Mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck är tre kusiner inom ojämställdhetens värsta uttryck. Och som bekant står det också i Tidöavtalet att kusinäktenskap nu ska förbjudas.

Varje år mördas flera kvinnor av sina nuvarande eller före detta partner. Och i år ser det tyvärr ut att slås rekord då vi redan nu i april har nått ett tvåsiffrigt antal. Till detta kommer alla män som far illa i sina relationer med kvinnor eller i samkönade relationer och alla barn som far illa på grund av våldsamma föräldrar. Regeringen har som uttalad ambition att våldet ska upphöra, vilket uttrycks i det sjätte av de jämställdhetspolitiska delmålen. Ambitionen är både bra och välbehövlig. Men mer behöver göras för att få slut på våldet.

Ett steg i rätt riktning är just inrättandet av en nollvision, som vi redan har diskuterat en del. En nollvision som uttalat mål skulle ännu tydligare visa på frågans allvarlighet. Ingen ska någonsin behöva tvivla på huruvida samhället verkligen prioriterar denna fråga och ägnar den största möjliga uppmärksamhet. De människor som utsätts ska vara säkra på att samhället står på deras sida och att förövaren kommer att straffas. En uttalad nollvision bidrar till arbetet med att fortsätta ligga i framkant när det kommer till jämställdhet och påminna om att vi aldrig någonsin kan ta den för given. Det är därför mycket glädjande att regeringen nu anammar Sverigedemokraternas politik på området och i och med detta betänkande antar en nolltolerans mot våld i nära relationer.

Fru talman! I Sverigedemokraternas reservation 11 ryms tre förslag.

För det första: Alla former av kvotering och positiv särbehandling på basis av kön bör avvecklas inom ramen för offentlig verksamhet. Utöver det faktum att all så kallad positiv särbehandling av en grupp samtidigt är negativ särbehandling av en annan grupp förstärker sådan behandling synen på människor som representanter för en grupp snarare än representanter för sig själva. Jag själv, som en modern liberalfeminist, tror på att skapa likvärdiga förutsättningar för kvinnor och män och rätt person på rätt plats. De strukturella hinder som finns åtgärdar vi inte genom att tvinga fram lösningar utan genom förbättrade förutsättningar, utbildning, uppfostran och normförskjutningar.

För det andra ska principen om lika lön för lika arbete vara en självklarhet. Att det över huvud taget förekommer att människor i landet får en lägre lön än vad de egentligen har rätt till endast baserat på sin könstillhörighet är fullständigt oacceptabelt, och det är därför positivt att årliga lönekartläggningar har återinförts. Effekterna av dessa lönekartläggningar behöver regelbundet utvärderas för att säkerställa maximal och önskad effekt.

För det tredje finns tydliga underlag som visar att jordbruksbranschen är kraftigt mansdominerad, men det saknas i stor utsträckning vetskap om varför. Vi menar att detta behöver utredas.

Jag vill yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation nummer 11, och i övrigt ställer jag mig bakom utskottets förslag till beslut.

Avslutningsvis hade jag, om jag hade varit radikalfeminist, kunnat konstatera att denna debatt är allt annat än jämställd då vi har åtta talare på listan och jag är den enda mannen. Men eftersom jag är en modern liberalfeminist anser jag att könet inte är speciellt viktigt, utan jag förutsätter att varje parti har satt rätt person på rätt plats.

(Applåder)