Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation 5.

Från överenskommelse om vård för papperslösa, från ett stort mottagande av människor på flykt och från öppenhet, tolerans och medmänsklighet till slutenhet och intolerans. Från öppna hjärtan till en konstant tävling om vem som har den mest restriktiva migrationspolitiken och framför allt vem som kan framstå som kallast och tuffast. De migrationspolitiska debatterna brukar se rätt lika ut här i kammaren, så när jag satt och funderade på mitt anförande tänkte jag på den större bilden och återkom konstant till en och samma fråga: Hur hamnade vi här?

Ja, hur hamnade vi egentligen här? Låt oss börja med att göra en liten tillbakablick. Jag vill inleda med att säga att jag är stolt över att Sverige har varit ett land som stått för öppenhet, givmildhet och tolerans och att vi har sett olikheter som en styrka och något som berikar. Jag är stolt över att bo i ett land som har tagit ansvar och som har hjälpt några av de mest utsatta människorna.

Åren 2015 och 2016 får ses som avgörande år i migrationspolitisk nutidshistoria. Många fick hjälp i Sverige, samtidigt som alldeles för många som fick avslag på sin ansökan om skydd valde att stanna kvar här i alla fall.

Det är bara att konstatera att Sverige där och då inte hade en migrationspolitik som kunde klara det höga tryck som det blev på att söka skydd i just Sverige. Migrationspolitiken lades snabbt om, och de hastigt framtagna tillfälliga lagarna, med lappande och lagande, blev precis så dåliga som Centerpartiet sa från första början. I stället behövdes en ny, långsiktig migrationspolitik.

År 2021 fick Sverige en ny migrationspolitik. Den gäller fortfarande i dag. Den var i Centerpartiets värld långt ifrån perfekt, men den var tillräckligt bra för att vi skulle ställa oss bakom den. Där är svaret på den fråga som har ställts återkommande här i dag: om vi kan komma överens. Ja, vi gjorde det 2021.

Politiken kombinerade verkligen medmänsklighet och humanism med ordning och reda. Det var en bred humanitär grund. Barn fick möjlighet att återförenas med sina föräldrar samtidigt som vi närmade oss andra EU-länders migrationspolitik och gick från permanenta till tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel.

Som centerpartist saknade jag dock förslag om återvändande, och jag saknade förslag om ökad rättssäkerhet. Jag saknade också förslag om hur vi skulle sänka kostnaderna för migrationen med kvalificering in i välfärden.

Jag hade hoppats att vi 2021 skulle få en bred migrationspolitisk överenskommelse på plats, men tyvärr vägrade Moderaterna att överge sitt absoluta krav på ett volymmål för migrationen. Nu kan jag konstatera att volymmålet är helt försvunnet. Jag har inte hört en enda moderat prata om det efter valet.

Det är dags att konstatera att en bred överenskommelse aldrig var aktuell för Moderaterna, inte för att det skulle ha varit dåligt i sak utan därför att det av partistrategiska skäl hade blivit svårare att närma sig Sverigedemokraterna och på så sätt ta makten i förra årets val. Taktik gick före sak. Taktik gick före människor.

Tidöpartierna var före valet tydliga med att de skulle riva upp Sveriges nya migrationspolitik vid en valseger. Ett paradigmskifte skulle ske, men om jag ska vara riktigt ärlig trodde jag i min naivitet att skiftet skedde 2015-2016 och att det till viss del permanentades 2021.

Regeringen hävdar att det vi nu ser från Tidöpartiernas sida är ett paradigmskifte. Jag får nog hålla med om att det är ett paradigmskifte, men det är långt ifrån ett sakpolitiskt paradigmskifte. Det är framför allt ett skifte i synen på människor, i synen på några av vår tids absolut mest utsatta. Det är ett skifte från ett öppet, givmilt och tolerant Sverige till ett slutet, kallt och intolerant Sverige.

Sverige är och har länge varit en stolt mottagare av kvotflyktingar. Nu ska vi gå eller har redan gått från 5 000 till 900 om året. Vi ska dessutom frångå principerna för hela systemet och hjälpa dem som har störst integrationsförmåga i stället för att hjälpa de allra mest utsatta, som är hela tanken med systemet.

Vi ska få en helt ny rättspraxis där positiva myndighetsbeslut ska kunna återkallas. Människor som varit här, som är etablerade och som har kommit in i och blivit en del av det svenska samhället ska helt plötslig kunna bli av med sina permanenta uppehållstillstånd.

Låt mig citera Tidöavtalet: "att så långt det är rättsligt möjligt begränsa asylsökandes rättigheter." Jag hade tyvärr kunnat stå här hela kvällen och läsa upp förslag efter förslag där Tidöpartierna tar steg efter steg mot ett nytt Sverige, mot en ny människosyn.

Hur hamnade vi då här? Det är bara att vara ärlig och säga att Sverige har haft en alldeles för dålig integrationspolitik. Detta bär alla partier i Sverige ett ansvar för, även mitt eget. Att Sverige och människor som söker skydd här förtjänar en bättre integration tror jag att vi alla kan vara överens om.

Men Sveriges dåliga integration löser vi inte genom att gå från 5 000 till 900 kvotflyktingar eller genom att ge flyktingar så få rättigheter som möjligt, utan den löser man genom konkreta integrationslösningar.

Tidöavtalet är en kopia av Sverigedemokraternas migrations- och integrationspolitik. Det ser man på att migrationskapitlet i avtalet innehåller förenklade, populistiska och kalla migrationslösningar samtidigt som integrationskapitlet innehåller en enda sak: blanksteg. Det är helt tomt.

Jag har i såväl integrationsdebatterna som i migrationsdebatterna i flera års tid försökt få svar på frågan vad som är Sverigedemokraternas integrationspolitik. Jag har letat och letat och frågat och frågat, och jag kan bara konstanterna en sak: De har ingen integrationspolitik.

Migration och integration hänger ihop. Men migration är inte integration, och integration är inte migration. Jag kan konstatera att Tidöpartierna påstår sig ha fullt med integration i sitt avtal, men det är bara ren och skär migration.

Regeringen tycker många saker om migration - det får man ändå säga. Förenklat kan man säga att de tycker att människor är en stor belastning, att människor inte ska komma hit och att människor som redan är här ska lämna landet. Det seriösa vore satsningar på integration, att göra allt man kan för att bryta utanförskap. Men där ekar det tomt, och det är kanske inte så konstigt när man baserar hela sin regeringsförklaring på Sverigedemokraternas partiprogram.

Samtidigt är jag genuint orolig över vart vi är på väg, för i regeringen tävlar man med varandra om vem som kan vara hårdast. Och man blandar ofta ihop alla möjliga typer av invandring. Det är inte bara invandring, utan det är arbetskraftsinvandring, asylinvandring, vidarebosättning, studentvisum och så vidare.

Jag kan bara ställa frågan: Vad är nästa steg? Ska det bli svårare för utländska studenter att studera i Sverige? Jag hoppas inte det, men just nu vågar jag inte tro någonting. Jag är genuint orolig.

Jag har i dag försökt rama in de senaste årens migrationspolitik i någon form av större kontext. Jag tycker att det är riktigt när vi nu är på väg att fatta beslut om en helt ny migrationspolitik för Sverige. Då kan man inte utelämna en viktig slutsats.

Många partier i denna kammare, inte minst regeringspartierna, har på senare år närmat sig Sverigedemokraterna. Vad händer då? Jo, då blir Sverigedemokraterna lite mer extrema. Och vad händer då? Jo, då följer Moderaterna efter. Det är en genuint farlig utveckling. Jag inledde med att fråga hur det kunde bli så här, men jag vill avsluta med att fråga: Vart är vi på väg? Vi är delvis här av partistrategiska skäl. Det är därför vissa partier har närmat sig Sverigedemokraterna. Och den resan fortsätter.

Då är svaret på vart vi är på väg väldigt enkelt. Vi är på väg mot ett ännu mer slutet, intolerant och kallt Sverige.

Men det finns en annan väg, en väg där man kan kombinera en reglerad invandring med en stor givmildhet mot människor i vår omvärld.

Jag personligen tycker att olikhet är någonting fint och att det berikar oss. Jag är övertygad om att öppenhet i grunden alltid är bättre än slutenhet. Jag tror att medmänsklighet är någonting som vi klarar av om vi är förberedda och om vi har en integration värd namnet. Men jag är rädd för att vi är på väg mot ett mer slutet, intolerant och kallt Sverige.

Det är upp till Moderaterna, Kristdemokraterna och inte minst de 16 liberaler som sitter i denna kammare att motbevisa mig.

Jag var mindre orolig när jag klev in i kammaren i dag än vad jag är efter inte minst Liberalernas anförande. Nu är det upp till bevis.

Jag kan bara konstatera att provanställningen är över och att det är dags att leverera. Jag hoppas att ni levererar på många områden, men kanske inte just på detta.

(Applåder)