Herr talman! Jag blir lite fascinerad över att jag anklagas för att ha mycket floskler när Annika Hirvonens inlägg är väldigt fina och behjärtansvärda men också fyllda av floskler. Det handlar inte om att låta barn gå hungriga eller att inte sätta in rätt stöd och rätt hjälp i tid. Det handlar om att vi har ett system som har väldigt problematiska konsekvenser.

Du pratade om att man ska göra det mer lönsamt att arbeta men föreslår något som nästan kan liknas vid en medborgarlön. I mitt tycke, utifrån min ideologiska övertygelse, har det rakt motsatt konsekvens: att det inte lönar sig att arbeta.

När vi pratar om exempelvis ett bidragstak är vi väldigt tydliga. Jag läser innantill ur Tidöavtalet: "Dels genom införandet av ett bidragstak som gör att den som kan arbeta, aldrig sammantaget kan få högre inkomster från bidrag än man skulle få genom eget arbete." Det är ett exempel på vad man skulle kunna göra. Men detta är också en pågående utredning som jag inte vill föregripa, herr talman.

Jag konstaterar att man hela tiden ställer fram den här omtankeskänslan men att man inte tittar på verkligheten. Du pratar om att man inte ska bli fattig om man är sjuk, men vi kan titta på siffrorna: En av fyra i arbetsför ålder i mitt eget hemlän Västmanland har inte ett arbete att gå till. En av fyra är inte exempelvis funktionsnedsatt i det här sammanhanget, men vi har personer som står utanför, som fastnar i ett utanförskap och som vi måste börja räkna med. Vi måste få in dem i arbete, få dem att komma till jobbet så att de får en meningsfull sysselsättning och också får vara med och betala skatt.

(Applåder)

I detta anförande instämde Camilla Rinaldo Miller (KD).