Herr ålderspresident! Ledamoten Lind frågar hur vi ser på den här verksamheten. Det är klart att vi från regeringens håll ser verksamheten som oerhört värdefull, vilket jag också sa i mitt inledningsanförande. Det är viktigt att verksamheten kan fortsätta att bedrivas och utvecklas och framför allt fortsätta vara tillgänglig för den breda publiken precis som i dag, egentligen oavsett vilken lokal den bedrivs i. En lokal, oavsett om den har kulturhistoriskt värde eller inte, är ju bara ett tomt skal innan den fylls med verksamhet.

Just den här lokalen har andra värden, precis som många andra lokaler vi ser när vi blickar ut över ett Stockholm som är rikt på kulturhistoria. Men precis som jag sa tidigare innebär detta att vi måste ta hand om byggnaderna och tekniken kring byggnaderna såväl som verksamheterna.

I det här fallet finns en uppdelning inom regeringen på vem som ska ta hand om vad. Mitt ansvar är att se till att verksamheterna kan fortsätta att bedrivas. Lokalerna, själva skalet, har regeringen ett ansvar över, men i det här fallet är ansvaret att fortsätta den pågående dialogen mellan Statens fastighetsverk och Musikaliska.

Detta är inte något som har kommit upp under hösten, som det låter i en del av anförandena, utan det här föranleds av en två år lång förhandling. Förhandlingen har pågått under två år. Precis som ledamoten Lind säger har förhandlingen skett under goda förhållanden och man har varit överens om fördelningen i olika delar, det vill säga att det ska göras insatser för att motsvara en marknadsmässig hyra.

Men ordet som inte har nämnts från talarstolen i dag är marknadsmässig hyra. Statens fastighetsverk gör bedömningen vad en marknadsmässig hyra är. Det är den bedömningen som ligger till grund för den hyressituation som i dag råder, där Fastighetsverket har, såvitt jag vet, ett just nu pågående samtal med Musikaliska om vad den innebär för verksamheten och för hyressättningen. Vi måste naturligtvis främja att samtalet går så bra det kan gå på alla sätt vi kan, men det finns fortfarande principer om hur vi hyressätter. De principerna kan naturligtvis ifrågasättas, och det var därför jag lyfte fram det förslag som kom 2019 och där regeringen slog fast att möjligheten finns att sälja om man så vill.

Det här är ett sätt att hantera kulturhistoriska fastigheter. Ett annat sätt är att rusta upp dem. När ledamoten Redar säger sig blicka ut över Stockholm och se olika kulturhistoriska värden blickar jag ut över ett Stockholm där jag naturligtvis också ser saker som vi behöver göra, saker där beslut hade behövt fattas för länge sedan. Vi kan inte göra allt på en gång. Men att tro att vi kan få alla beslut på plats på sex månader är naivt. Vi måste ta en sak i taget, och vi måste göra rätt saker i rätt ordning. Framför allt måste rätt myndigheter hantera rätt frågor, och vi måste akta oss noga för att lägga oss i sådant där vi faktiskt riskerar att förstöra mer än vad vi hjälper.

Det är viktigt att verksamheten kan fortsätta att bedrivas, främjas och på olika sätt göras tillgänglig, oavsett i vilken lokal den bedrivs i framtiden.