Herr talman! När Pontus Andersson drar iväg i breda resonemang om påstådd svenskfientlighet och förnekelse av svensk kultur och svenska traditioner är jag inte med honom. Däremot tycker jag att det är utomordentligt intressant att diskutera själva sakfrågan, nämligen hatbrotten och hur de ska hanteras. Detta gäller alldeles oavsett vilket etniskt eller nationellt ursprung den som blir utsatt för ett hatbrott har.

Pontus Andersson tog upp det väldigt uppmärksammade fallet i Solna och beskrev de väldigt förnedrande och kränkande inslagen i detta rån. Jag uppfattade dock att det kom en enorm respons från det svenska samhället mot dessa gärningsmän och till stöd för brottsoffret.

Om vi tar detta fall som utgångspunkt skulle jag vilja säga att det var ett förfärligt fall. Det var ett fall där gärningsmännen visade en råhet som inget anständigt samhälle kan acceptera. Jag uppfattar att det som kom som respons från det breda samhället var ett utomordentligt starkt avståndstagande och en väldigt stark reaktion mot detta. Jag upplevde inte att det var någon som var beredd att resa sig upp och försvara de motiv som kan tänkas ha legat bakom denna förnedrande behandling, och det tycker jag att man ska ta fasta på. Jag tror inte att det finns någon acceptans alls för detta, i alla fall inte bredare i samhället.

Jag tycker inte heller att man från statligt håll har försökt att skyla över detta. Jag tog del av en Brårapport från 2021 som är ganska krass i beskrivningen av det som vi talar om. De försöker att definiera vad dessa förnedringsrån innebär. Det handlar om en vilja att skada, skrämma eller kränka brottsoffren. I denna rapport är de väldigt explicita med att majoriteten av dem som misstänks för dessa ungdomsrån är pojkar i åldern 15-17 som har utländsk bakgrund och som bor i socialt utsatta områden. Två tredjedelar av de misstänkta under perioden 2015-2019 hade utländsk bakgrund, medan tre fjärdedelar av målsägarna under samma period hade svensk bakgrund.

Det är svenska statliga myndigheter under Justitiedepartementet som på ett mycket sakligt sätt slår fast att det är på det sättet. Ska vi kunna trycka tillbaka denna typ av brottslighet behöver vi inte i onödan bygga mystik kring frågorna.

Jag tycker att man kan gå till lagstiftningen som den ser ut, titta på de fakta som bekräftas på olika sätt, exempelvis av rapportunderlag från våra statliga myndigheter, och ta det som en utgångspunkt för att trycka på för att denna typ av motiv - om de kan konstateras - ska leda till straff i högre grad än tidigare.

Jag tycker att det är berättigat att fråga sig varför det inte förekommer i större utsträckning än vad det gör i dag att hatmotiv - eller i alla fall tänkbara hatmotiv - mot personer med svensk bakgrund får en konsekvens också vid straffmätningen. Jag tycker att det är värt att vi diskuterar frågan. Detta inkluderas i de uppdrag som de ansvariga brottsbekämpande myndigheterna redan har fått.

Jag tycker naturligtvis att detta stämmer till eftertanke för alla aktörer i våra rättsliga processer som kan påverka i denna fråga. Det gäller inte minst åklagare och de advokater och ombud som stöttar brottsoffren i dessa fall.