Herr talman! Jag tackar för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att slå fast vad som är grundackordet i den svenska lagstiftningen. Hatbrottslagstiftningen är en straffgrund som träffar alla kränkningar som motiveras av att man på olika sätt vill slå ned på ett nationellt eller etniskt ursprung, och det alldeles oavsett om det nationella eller etniska ursprunget är svenskt, afrikanskt, amerikanskt eller vad det nu kan vara. Det är själva utgångspunkten för lagstiftningen.

På precis samma sätt utgår diskrimineringslagstiftningen ifrån detta, och på precis samma sätt utgår de grundläggande konstitutionella principerna om likabehandling från att var och en ska vara skyddad mot en kränkande behandling som har att göra med faktorer de själva inte kan påverka.

Detta kan man också se i det sätt på vilket hatbrottslagstiftningen har behandlats inte bara här i kammaren utan även i utskottet: Det har så att säga bekräftats att lagstiftningen alltså är ett skydd för var och en - varje individ - oavsett etniskt ursprung. Det innebär att det om någon blir kränkt eller utsatt för ett hatbrott på grund av sin svenska etnicitet är ett hatbrott i lika hög grad som om man hade haft en annan etnisk eller nationell bakgrund.

Jag tycker att detta är det första viktiga att säga, det vill säga att det är en lagstiftning för var och en. Det är det ena.

Det andra handlar om vilka som har huvudansvar för att den här typen av motiv får genomslag också vid en rättslig prövning. Först är det naturligtvis åklagare som väcker åtal och kan peka på ett hatbrottsmotiv som någonting som så att säga ska leda till ett högre straff. Sedan är det klart att den som drabbas av ett brott som regel har ett målsägandebiträde, som också har möjlighet att i en rättegång påtala denna typ av kränkningar om man bedömer att det rör sig om kränkningar av det slag att det har varit brottsligt.

I och med det fokus på hatbrottslagstiftningen som finns bland brottsbekämpande och rättsvårdande myndigheter och i och med det sätt på vilket våra rättsprocesser ändå är uppbyggda - med åklagare som ska väcka åtal när de ser denna typ av brottslighet, liksom advokater och andra ombud som har till uppgift att ta det enskilda brottsoffrets utgångspunkt och bevaka dennes intressen vid rättegången - föreställer jag mig alltså att det finns en rad olika aktörer som har goda möjligheter att lyfta den här typen av motiv om de upplever att de finns i det konkreta fallet.

Jag vill också bara säga att vi nu har den här diskussionen med utgångspunkt i de så kallade förnedringsrånen. Det handlar om ungdomsrån med förnedrande inslag där man utöver att ta unga människors mobiltelefoner, jackor, datorer eller vad det nu kan vara också - genom det sätt på vilket man genomför rånet - uppenbarligen vill kränka sitt brottsoffer i något slags djupare bemärkelse. Att detta förekommer vet vi. Det är belagt. Att ungdomsrån av den typen kan vara brutala, inte bara i förnedringshänseende utan även i form av fysiska övertramp av olika slag, vet vi också.

Låt mig bara understryka att den typen av rån mot unga människor är någonting som regeringen - och jag kan inte tänka mig annat än att det också gäller varje parti i det här huset - vill slå tillbaka mot med full kraft. Det hör nämligen inte hemma i ett anständigt samhälle.