Fru talman! Varje år betalar Arbetsförmedlingen ut omkring 20 miljarder kronor i lönesubventioner. Men risken för missbruk är stor, framför allt efter det stålbad som Arbetsförmedlingen genomgick för fyra år sedan, där var tredje medarbetare varslades och hälften av de lokala kontoren lades ned.

Sverige satsar stora resurser på subventionerade anställningar med det enkla argumentet att det ger positiva effekter avseende själva övergången till osubventionerade arbeten, särskilt om subventionerna har riktat sig till grupper med svag anknytning till arbetsmarknaden.

Det är just mot den bakgrunden som jag har ställt mina frågor och denna interpellation till statsrådet. Jag vill såklart tacka för det svar som avgetts här i dag, men jag vill ändå börja med att kommentera att Pehrson kritiserar extratjänsterna, som man tagit bort, och menar att de har varit ineffektiva. Men vad jag vet finns det inte någon särskild publicerad rapport eller någon effektutvärdering som säger att de har varit ineffektiva. Det beror ju på vad man jämför med. Ofta jämförs extratjänsterna med nystartsjobben, som den här regeringen i stort sett har dubblat.

Det är lite grann att jämföra två helt olika saker. Att jämföra extratjänster med nystartsjobb är direkt orättvist. Extratjänsterna riktar sig till en målgrupp som står väldigt långt från arbetsmarknaden, till skillnad från nystartsjobben där en ganska hög andel, om jag inte minns helt fel över 60 procent, skulle ha kommit in på arbetsmarknaden igen även utan subventionerade anställningar. Vi pratar alltså om helt olika målgrupper.

Extratjänsterna har ändå gjort att de som har stått väldigt långt från arbetsmarknaden har kommit in och fått språk- och arbetslivserfarenhet som man inte hade innan. Dessutom har man gjort väldigt stor nytta ute på arbetsplatserna genom att vara en resurs.

Jag vill även notera, fru talman, att Pehrson i sitt svar trycker mycket på de åtgärder som den S-ledda regeringen genomförde, såsom förbättrade kontrollförutsättningar för Arbetsförmedlingen och uppdrag i myndighetens regleringsbrev. Det tycker vi självklart är bra. Men hur ska kontrollerna säkras när Arbetsförmedlingen genomgår ytterligare neddragningar? Statsrådet svarar att fler och bättre kontroller ska göras, samtidigt som neddragningar ska genomföras. För mig blir det ganska motsägelsefullt.

Även när kontroller genomförs och fusk uppdagas vidtas inga andra åtgärder än att företagen blir återbetalningsskyldiga. Några exempel på fusk är skenanställningar, krav på arbetstagaren att betala tillbaka en del av sin lön till arbetsgivaren och att man visar upp för Arbetsförmedlingen att försäkringspremien är inbetald men struntar i att betala efter att subventionen har blivit beviljad.

Det finns en anledning till att Riksrevisionen har startat en granskning. Det är inte ogrundat. Vore det inte konsekvent av statsrådet att även se till att dessa skattemedel inte går till fusk och utnyttjande av människor?