Herr talman! Kanske till någons förvåning ska jag börja med att lyfta fram en legendarisk LO-ekonom som hette Gösta Rehn. Han hade några fasta punkter och käpphästar i sin ekonomisk-politiska tillvaro. Det viktigaste budskapet som Rehn ständigt återvände till var: Hata inflationen!

Inflationen höjer alla priser, inte bara några utvalda, inte bara på mat, bensin eller energi, utan alla. Att hålla nere inflationen menade Gösta Rehn var viktigare för människor med små inkomster och med en svag ställning på arbetsmarknaden. Att hata inflationen såg Rehn också som viktigare för arbetaren än för kapitalägaren, för att använda ett lite ålderdomligt och lättbegripligt språkbruk.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att notera att denna syn faktiskt också återspeglar sig i grundtonen i vårbudgeten från regeringen - hata inflationen.

Parterna på arbetsmarknaden i Sverige har nyligen slutit ett viktigt tvåårigt löneavtal på 7,4 procent, som för en mycket stor del av arbetsmarknaden säkert är ett viktigt bidrag - får vi hoppas i alla fall - till inflationsbekämpningen. Jag har ingen närmare kunskap om hur förhandlarna fick ihop det hela och lyckades etablera detta normerande märke för en stor del av arbetsmarknaden. Men jag vet att uppgörelsen om märket och avtal sannolikt är mycket bra och viktigt för svensk ekonomi, för företagen och även för löntagarna, i alla fall på sikt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Debatt med anledning av vårpropositionens avlämnande

Nu får alla vi andra, vi som inte tillhör parterna, från läktaren se hur det går med förankringen av avtalet bland medlemmar och företag. Det är ingen vågad gissning att det vore bra för den förankringsprocessen, och därmed för Sverige, om kapitalägare och företag tänker sig väldigt noga för i detta ansträngda makroekonomiska läge och väljer återhållsamhet när det gäller aktieutdelning och liknande förmåner.

När politiker för fram finanspolitiska reformer är det i det här läget i Sverige dessutom extremt viktigt att dessa reformer, offentliga utgifter och åtgärder utformas så att de är träffsäkra. Även finansministern var inne på det. De måste bland annat träffa personer som har störst behov. Ensamstående kvinnor med barn har störst behov av bistånd; det har varit uppe här flera gånger. Beträffande miljöproblemen måste reformerna träffa orsaken till koldioxidutsläppen så nära som möjligt.

Låt mig särskilt nämna energifrågan, ett svenskt sorgebarn under decennier. Jag ser i medierna att Opec just nu och igen hotar med minskat utbud. Det skulle naturligtvis driva upp priserna ytterligare på olja och bensin. Det vore inte bra för konsumenterna. Möjligen är det bra för koldioxidutsläppen, men det är knappast särskilt trovärdigt som åtgärd i dag. Det finns många potentiella olje- och gasproducenter i världen som kan kliva in och öka sitt utbud. Utrikeshandel och möjligheten till import och export är alltså bättre än nationalistiskt prat om Sverigepriser.

För att möta utmaningarna på hemmaplan och på lång sikt har statsrådet och min partivän Romina Pourmokhtari presenterat flera förslag för att få upp det fossilfria utbudet och främja stabiliteten i utbudet av svensk energi, exempelvis genom att ta bort förbud och skygglappar mot kärnkraften och snabba upp tillståndsprocesser för ny vindkraft. Men även en tillförlitlig utrikeshandel med olika slag av energi är ett uppenbart samhällsintresse.

Herr talman! Jag vore inte liberal om jag inte avslutningsvis också säger något kort om skolan, vår hjärtefråga. Alla, oavsett om man ligger före i skolan eller behöver extra stöd, ska ges en skolgång som utvecklar och utmanar. Det är avgörande för individen men också för hela vårt lands utveckling. När politiker vill stöpa alla elever i samma form och satsa på skärmar framför riktiga skolböcker satsar Liberalerna i stället på en kunskapsskola för alla, oavsett om man går i spetsklass eller behöver extra resurser på grund av en diagnos.

Mer pengar för sfi och språkstöd för ukrainare är självklart med denna grundsyn.

(Applåder)