Fru talman! Det är viktigt med goda möjligheter till utbildning, säger ministern. Men när han sedan pratar om prioriteringar utelämnar han folkhögskolorna. Det betyder ju bara en sak - att man inte prioriterar folkhögskolorna och alla dem som faktiskt finns på våra folkhögskolor.

Jag tänkte återgå till min ingång i frågan. Vi vet både att sysselsättningsgraden är lägre och arbetslösheten avsevärt högre bland dem som har en funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga. Samtidigt vet vi att många hittar en annan möjlig väg till jobb och studier genom just folkhögskolan.

Att då inte vilja se vilken ansträngd situation dessa skolor har eller, ännu värre, se situationen men inte göra något åt den är för mig obegripligt och riskerar, precis som jag tidigare har sagt, att färre får stöd och möjlighet till en annan väg till jobb och vidare studier.

Oron för framtiden är stor bland folkbildningens aktörer och dem som deltar i verksamheten, särskilt när det stod klart att regeringen skulle vara helt beroende av SD för att kunna styra landet. De största kritikerna av folkbildningen, som velat utreda möjligheten att lägga ned alla folkhögskolor och begränsa möjligheten att ta studielån för studier på folkhögskola, kan nu till stor del diktera regeringens politik.

Den oron finns där alltjämt och förstärktes när man i budgeten skar ned anslagen till folkbildningen.

Min fråga kvarstår: Kommer ministern att göra någonting för att se till att särskilt personer med funktionsvariationer även i framtiden kan få en annan chans genom folkbildningen och studier på folkhögskola, eller är det så att SD:s motstånd mot folkbildningen hindrar regeringen från att agera?