Fru talman! Vi debatterar i dag finansutskottets betänkande 26, som gäller kommunala frågor, och förslag från den allmänna motionstiden i form av kommittémotioner och enskilda motioner.

Sverigedemokraterna har i finansutskottets betänkande två stycken reservationer. Den ena rör tillsynsavgifter, och den andra rör kommunsektorns uppdrag. Sverigedemokraterna står givetvis bakom båda reservationerna, men jag väljer i detta fall att yrka bifall endast till den reservation som avser kommunsektorns uppdrag, reservation 9.

Många är de samtal och mejl med berättelser som vi får från företagare runt om i Sverige. Det är berättelser om kommunala avgifter som gräver hål i företagens ekonomi men som inte motsvaras av någon prestation från kommunens sida.

De kommunala tillsynsavgifterna beslutas om i respektive kommun. Där bestäms också hur arbetet kring tillsynen ska göras. I de allra flesta fall tas i dag avgifter ut i förskott hos kommunerna, många gånger utan att någon egentlig tillsyn utförs. Det vill säga att det saknas en motprestation i form av fysisk tillsyn för det som betalats för av dessa företagare. Det innebär att företagare som inte har någon tillsyn betalar samma avgift som de som har. Samma avgift som de som har brister i sin verksamhet betalas även av den som inte har det, något som är orimligt. Vi kan bara ställa oss frågan själva: I hur många fall skulle vi vara beredda att betala för något som vi inte vet när eller om det faktiskt kommer att genomföras? Jag tror att få, om ens någon, skulle vara beredda att göra detta. Ändå är det just denna verklighet våra företagare står inför i dag.

Här behöver en förändring göras. Det är därför Sverigedemokraternas uppfattning att ett lagkrav om efterhandsdebitering av tillsynsavgifter ska utredas. För mig som sverigedemokrat handlar det om att skapa tydlighet i vad man kan förvänta sig när man ska betala för detta och därigenom skapa rimliga förutsättningar att planera såväl ekonomi som verksamhet utifrån de krav som ställs och kontrolleras vid en tillsyn. Det bidrar till att vi får ett regelverk som är lika i hela landet, och det motiverar även företagare att expandera sin verksamhet över kommun- och länsgränser när reglerna är desamma så långt som möjligt.

Fru talman! Det andra förslag jag vill debattera här i dag är Sverigedemokraternas reservation 9. Den handlar om vad som är våra kommuners och regioners kärnuppdrag, och vad som kan och bör förändras för att skapa bättre förutsättningar och stabilitet rent ekonomiskt.

Vi har i dag en situation där kommuner som borde kunna leverera ett positivt ekonomiskt resultat trots detta kämpar med att få ekonomin att gå ihop. Malmö är ett exempel på en storstadskommun som är en av de kommuner som tar emot mest bidrag genom det kommunala utjämningssystemet för att helt enkelt hålla Malmö flytande. Nästan en fjärdedel av Malmös intäkter kommer genom det kommunala utjämningssystemet.

Vad som ligger bakom Malmös och många andra kommuners ekonomiska resultat är till stora delar den migrationspolitik som tidigare varit i Sverige och som grävt djupa hål i samhället. Resultaten av denna politik ser vi i dag: stor arbetslöshet, utanförskap, segregation, gängbildningar, organiserad brottslighet med mera - resultatet av en ohållbar och medveten politik under decennier. Nej, det är ingen som medvetet har arbetat politiskt för att skapa gängbildningar, men resultatet av den förda politiken och oförmågan att bryta denna riktning i tid har bidragit till det faktum vi står inför i dag.

Malmö får som ett faktum av den ohållbara politiken hela 6,3 miljarder kronor i utjämningsstöd för år 2023. Det är mest i hela Sverige. Andra kommuner och staten har betalat, och fortsätter att betala, för att Malmö ska kunna ha sin ohållbara politik. Och det här är inte längre något unikt för Malmö. Fler och fler kommuner känner av konsekvenserna av den ohållbara migrationspolitiken och följderna av denna, som nämndes tidigare. När kommunerna får allt större problem att dras med trängs också kärnuppdraget undan, och de medborgare som hamnar i kläm är alla de vars skola, omsorg, hälso- och sjukvård med mera saknar resurser.

Alla i Sverige behöver ställa sig frågan om det är rimligt att kommuner som gör allt för att skapa en balans mellan intäkter och utgifter och som skapar goda förutsättningar sedan ska bära bördan av kommuner som väljer att inte göra det. Nej, självklart inte! Precis som vi sverigedemokrater beskriver i grunden för vårt yrkande är det en förutsättning för en stabil utveckling i våra kommuner och deras ekonomier att vi kan bromsa den höga nivå på migrationen som har varit.

Detta är något som nu kommer att bli verklighet genom de överenskommelser avseende migrationspolitiken som finns med i Tidöavtalet mellan Sverigedemokraterna och regeringen. Detta kommer också på sikt att minska behovet av välfärd, något som Sveriges Kommuner och Regioner beskriver under rubriken "Regeringsförklaringens inverkan på migrationsområdet" med följande ord: "På sikt blir därmed behovet av reguljär kommunal verksamhet, som bland annat skolgång och sjukvård, också mindre."

Fru talman! Trots de förändringar som sker på migrationsområdet, förändringar som är nödvändiga, måste ändå kommuner och regioner komma tillbaka till det som är kärnan i välfärdsuppdraget: skola, omsorg och hälso- och sjukvård, för att nämna några saker. Även om Malmö nämns som ett varnande exempel på illa förd politik är det trots allt så att även den statliga politiken, som förts från såväl socialdemokrater som moderater i regeringsställning, har haft och har en negativ påverkan på våra kommuner och regioner och deras möjlighet att fullgöra sina uppdrag, och den kommer att fortsätta ha det även framöver. Kommuner och regioner har lagts på nya uppdrag, mer lagstiftning och då också högre kostnader utan att få ekonomisk kompensation för detta fullt ut. Det är något som undan för undan urholkar den kommunala ekonomin.

Det är inte rimligt att staten genom pålagor låter kommunerna och regionerna ta ett allt större ansvar för den statliga politiken, till exempel för den tidigare förda migrationspolitiken, där man kompenseras något i början för att sedan ta över ansvaret helt för många personers försörjning. Icke att förglömma har många kommuner själva varit en bidragande orsak till det ekonomiska läget när man såg en möjlighet att få utjämningsbidrag när personer flyttade in till kommunen och där staten i två år stod för försörjning och bostad. När de två åren tog slut och personerna inte kommit i arbete eller studier gick ansvaret för försörjningen från staten till kommunerna, med stora ekonomiska konsekvenser för dessa kommuner.

Det är inte rimligt att tidigare självförsörjande kommuner nu återfinns i toppen som tar emot stöd från andra delar av landet, speciellt inte som en följd av tidigare förd migrationspolitik. Sverigedemokraternas uppfattning är att uppdraget till kommunerna och regionerna bör ses över just för att få fokus på kärnuppdraget i välfärden.

Med det, fru talman, tackar jag för ordet.

(Applåder)

Kommunala frågor

(forts. § 6)