Fru talman! Jag håller med om det som ledamoten Westerlund sa om att sitta och lyssna på detta. Det är väldigt mycket som sägs och viktiga saker som lyfts fram. Det är förändringar som är nödvändiga för att barn - framför allt våldsutsatta barn - ska få den hjälp och det stöd som de har rätt till och behov av. Detta gäller också våldsutsatta kvinnor.

Jag brukar alltid säga att jag är ny i politiken, men det kan jag inte säga längre - jag har ändå suttit en hel mandatperiod. Något som jag har sett är att vi är ganska bra på att försöka hitta konflikter även när det inte finns konflikter.

I dag finns det ändå en enighet om att vi inte kan ha en sådan här ordning. Just nu finns det mängder av barn som är hemma eller på väg hem med en jätteklump i magen. De känner oro och rädsla. De kanske känner oro för ett umgänge under helgen. Detta är någonting som ingen av oss kan värja oss för.

När man pratar politik blir det gärna så att man pratar om att den här regeringen är ansvarig för någonting, att någonting ska komma fram direkt eller att den förra regeringen inte gjorde något. Om vi ska vara riktigt ärliga mot varandra är det dock inget parti som har gjort tillräckligt när det gäller våldsutsatta barn. Inget parti har heller gjort tillräckligt när det gäller våldsutsatta kvinnor.

Jag lyssnade en gång på en forskare; det var när jag hade mitt tidigare arbete. Jag satt och pratade med henne och frågade vad det är som gör att varken politiker eller myndighetspersoner gör det som de vet att de borde göra när det gäller utsatta barn. Då sa hon att vuxnas rädsla och obehag för att ifrågasätta andra vuxna många gånger väger mycket tyngre än barns rätt till stöd och skydd.

Jag tänker mig att detta på något sätt har legat som en grå yllefilt över det som borde ha varit självklart för oss alla. Forskningen visar ju att barn som växer upp med våld kommer att påverkas på både kort och lång sikt.

När det gäller att barn tvingas till umgänge - vi har ju varit inne på att barn är de enda brottsoffer som tvingas till umgänge med sin förövare - kan vi konstatera att detta inte är någon nyhet. Om man tittar på Aftonbladets granskning av barn som har fått uppleva det kanske mest traumatiska i livet, nämligen att deras mamma har blivit dödad av pappan och att pappan är dömd för mord, ser man att det handlar om hundratals barn under 2000-talet. Det finns rapportering, så vi kan inte skylla på att vi inte har haft fakta i målet eller på att vi inte har kunnat ta del av barnens berättelser eller av analyser runt omkring där psykologer och barnrättsexperter har uttalat sig om vad dessa barn är i behov av.

När jag hade kommit in i riksdagen och för första gången var med och fick igenom ett tillkännagivande blev jag så lycklig. Jag gick till Peppes och satt där och tänkte: "Härligt - nu blir det så här!" Sedan insåg jag att ett tillkännagivande i stort sett inte betyder någonting. Det är en markering mot regeringen. Det läggs på en hög, och i bästa fall görs det någonting åt det.

För mig var därför det allra viktigaste under förra mandatperioden att försöka påverka ansvariga statsråd att föra samtal och att försöka visa på vad barn är i behov av - allra helst de mest utsatta barnen.

På samma sätt tror jag just nu inte att det spelar någon större roll vilka reservationer vi följer upp om vi inte lyckas få regeringen att verkligen göra de här sakerna. Under förra mandatperioden satt jag i flera utskott som rörde barnrättsfrågor, och jag måste säga att socialutskottet med ett utskottsinitiativ lyckades komma långt i fråga om att stärka barnets bästa. Jag tror att det är möjligt att göra saker. Det är framför allt nödvändigt att göra saker.

I Aftonbladets granskning medverkar Jonathan, 11 år, vars pappa dödade hans mamma. Han säger: Jag vill bara gå tillbaka i livet och fixa så att det aldrig hade hänt. Jag är fortfarande jättearg och kommer aldrig att glömma min mamma eller vad min pappa har gjort mot min mamma. Jag ber för henne varje dag. Tänk om det hade funnits en trappa upp till himlen och jag hade kunnat träffa henne.

Detta är ju otroligt smärtsamt, och det finns mängder av citat där barn på ett enkelt sätt beskriver varför vi politiker har svikit dem. Alla vi politiker och alla partier har svikit dessa barn.

Jag tror, som jag sa inledningsvis, att det handlar om att det finns en extrem rädsla att utmana den absurt starka föräldrarätt som finns i dag. Om vi inte vågar göra det spelar det heller ingen större roll. I Aftonbladets granskning av barn vars mammor har dödats av pappan visade det sig nämligen att en tredjedel av dessa barn tvingades till umgänge med pappan som var dömd för mord, men två tredjedelar hade inte umgänge. Det är fortfarande så att det finns en kultur och en rättsosäkerhet för barn.

Här måste vi självklart täppa till de luckor som finns i lagstiftningen men framför allt börja prata om hur vi stärker barnrättsperspektivet och hur vi blir modigare så att vi vågar utmana föräldrarätten. För min del är detta självklart.

Lika självklart som jag kämpade med förra regeringen tänker jag kämpa med denna regering för att barn inte ska tvingas till umgänge med en våldsutövande pappa och för att barn inte ska behöva ha den där klumpen i magen. En pappa som är dömd för mord på barnets mamma har förverkat sin rätt att vara förälder och har gjort ett val som har försatt barnet i total maktlöshet. Om vi inte ens kan enas om att den föräldern totalt har missbrukat det vackraste som finns med att få ett barn vet jag inte vad vi står för. Det handlar om något mycket större än den ena eller andra reservationen. Vi måste ta ett gemensamt krafttag.

Familjerätt

Fru talman! Jag tänkte avsluta med att säga något om kusinäktenskap. Det är också en fråga som Liberalerna kämpade med under förra mandatperioden, och jag är glad över att vi nu vågar se över om det går att förbjuda kusinäktenskap. Jag har mött så många flickor och pojkar som lever i total ofrihet och maktlöshet och som inte haft någon annan möjlighet än att säga ja till det äktenskap familjen har beslutat om. Det handlar också om alla de svårigheter som finns när det gäller att avsluta ett äktenskap. Vi har varit dåliga på att se den koppling som finns mellan kusinäktenskap och hederskulturen.

Det finns de som menar att det är en frihet och att ingen ska styra över med vem man ska gifta sig. Då är det intressant att se i statistiken hur extremt få personer som av fri vilja vill gifta sig med sin kusin och hur många ofria unga människor som tvingas in i äktenskap. Jag kommer alltid att stå på de ofrias sida, och jag är övertygad om att vi kan bättre för barnen. Hittills har vi svikit dem.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 19 april.)