Herr talman! Detta är min andra mandatperiod, och familjerätt har jag diskuterat ganska många gånger förut, och betänkandena växer i omfång för varje år. Jag ser det som ett bra tecken att vi är fler och fler som uppmärksammar behovet av att förändra väldigt mycket lagstiftning inom familjerätten. Jag hoppas, som jag har varit inne på tidigare, att intresset för att jobba vidare med frågorna håller i sig, så att det inte bara blir just nu och att intresset sedan dalar för att andra frågor tar över.

Nuvarande regering har ett stort ansvar att ta tag i dessa frågor. Och eftersom jag har varit överens med många av partierna i regeringen tidigare under förra mandatperioden förväntar jag mig att det kommer att antal olika förslag under denna mandatperiod.

Min utgångspunkt i familjerätten handlar hela tiden om barnets bästa. Det handlar om barnens rätt till sina föräldrar, oavsett om vi pratar om barnets biologiska föräldrar, barnets juridiska föräldrar eller barnets sociala föräldrar.

Vi har, som sagt, en lagstiftning som bygger på att det är en man och en kvinna som är gifta och får barn. Allt annat är någonting annat. Hela den lagstiftning som vi har skapar väldigt många undantag. Vi har förändrat lite grann på senare tid. Det finns ett stort lapptäcke. Vi har numera godkänt att två kvinnor som har ingått partnerskap automatiskt blir, precis som en man och en kvinna som är gifta, vårdnadshavare och föräldrar till barnet i samband med dess födsel.

Men om man är sambo eller särbo gäller inte samma sak. Det innebär faktiskt i praktiken att om det händer kvinnan någonting under förlossningen och hon dör och föräldrarna inte är gifta eller inte har ingått partnerskap har detta barn faktiskt inte några vårdnadshavare. I Sverige tillåter vi nämligen inte att man före barnets födelse bekräftar föräldraskapet, och det ges inte heller automatiskt gemensam vårdnad. Den som föder barnet ska kryssa i att det ska vara gemensam vårdnad, men detta sker efter att barnet har fötts.

Detta ger inte barnet rätt till sina föräldrar, och båda föräldrarna är inte lika mycket värda i svensk lagstiftning. Det tycker jag är ett problem. Det sätter nämligen normer i samhället när det gäller hur vi ser på mammor och pappor i familjen. Detta påverkar jämställdhetsdebatten. I lagstiftningen framgår att en kvinna har ett större värde som förälder än en man. Det är ett problem. Det är faktiskt så i dag att det finns pappor som inte får möjlighet att vara pappor, det vill säga att barn inte får möjlighet att ha tillgång till sin pappa även om han är en tillräckligt god förälder. Om någonting händer i relationen mellan en man och en kvinna under graviditeten kan hon välja att inte kryssa i att det ska vara gemensam vårdnad. Det behöver inte handla om en våldsam relation, utan det kan handla om helt andra saker.

JK har ganska nyligen prövat detta och säger att det inte är något problem eftersom svensk lag säger att det är så här. Har man då inte stridit i domstol för vårdnaden om sitt barn kan JK inte göra någonting.

Herr talman! Det finns självklart även andra problemområden som Centerpartiet lyfter fram i våra 13 reservationer i detta betänkande.

Nu har jag pläderat för föräldrar som är tillräckligt bra föräldrar. Och där ska självklart båda föräldrarna ha vårdnaden och ta gemensamt ansvar för sitt barn.

Men när föräldrarna inte är tillräckligt bra måste samhället gå in tidigt och se till att ge stöd och råd till dessa familjer. Då krävs många olika saker. Det krävs kompetenshöjning inom socialtjänsten. Det krävs kompetenshöjning inom rättsväsendet. Vi behöver få mer forskning, och vi behöver mer följdforskning när det gäller att de saker som vi gör inom familjerätten och socialtjänsten ger effekt och att vi har bra metoder när vi bedömer risk och skydd för dessa barn.

Sedan finns det faktiskt också ett annat problem i fråga om detta. När det gäller lagen om vård av unga, som inte hanteras av civilutskottet, kan man fatta ett beslut i hur man bedömer föräldrarnas tillräcklighet och sedan fatta ett annat beslut när det gäller vårdnad, boende och umgänge. Och de kan gå på tvärs med varandra. I det ena fallet får man inte vårdnaden, men barnet blir inte omhändertaget. Eller också blir barnet omhändertaget, men vårdnaden blir kvar. Vi behöver se till att vi får en helhet i de här frågorna; vi kan inte fortsätta jobba i stuprör.

När det gäller detta med en förälder som begår det fruktansvärda brottet att döda den andra föräldern kan det ju inte vara rimligt att denne får behålla vårdnaden om barnet. Men så ser det ut i dag. Det står i Dagens Nyheter i dag om ett fall - det finns fler, men det är det som är aktuellt i dag - där den andra föräldern hade mördats och det tog över fyra år innan föräldern blev av med vårdnaden om sina barn. Här borde ju vårdnadsinnehavet per automatik försvinna.

Det finns en reservation som har nummer 28 och som det går att rösta på i nästa vecka. Enligt den kräver vi att regeringen gör just detta. Det finns åtta partier här, och alla värnar barnens bästa. Varför kan vi inte enas om den här reservationen, så att vi faktiskt får ett tillkännagivande till regeringen om att den ska återkomma i den här frågan?

Vi har dock hört tidigare här i kväll, från vår moderata kollega, att det är onödigt med ett tillkännagivande därför att det tar så lång tid. Om nu regeringen håller i den här frågan förväntar jag mig därför att det i höst finns en proposition som bland annat innehåller att vårdnadsinnehavet automatiskt försvinner för den förälder som mördar den andra föräldern. Det här får nämligen inte hända igen.

Det har varit väldigt spännande att lyssna på dagens debatt och inläggen i den. Alla är väldigt överens om att barnets bästa ska gälla. Inget barn ska tvingas umgås med en förälder som barnet inte vill umgås med, och inga barn ska utsättas för våld och hot. Inga barn ska heller bli vittne till det. Jag har tidigare hört även statsministern lyfta upp de här frågorna och hur viktiga de är.

Därför undrar jag: Är det inte dags att vi faktiskt samlas i de här frågorna? Är det inte dags att vi vågar se frågan så mycket bredare än vad vi gör i dag? I dag hanterar vi nämligen de här frågorna i stuprör, utskott för utskott, i stället för att se att detta behöver genomsyra allt. Barns rättigheter är superviktiga.

Lagstiftningen hanterar vi i civilutskottet - vi har varit inne på lagstiftning från 1949 och annan lagstiftning som är urgammal - men den får ju inte riktigt plats. Vi fokuserar nämligen på gängbrottslighet och på reaktiva insatser när brotten redan har begåtts. Vi har dock glömt det grundläggande: Hur ser vi på familjen framåt? Hur kan vi jobba med barnens bästa så att vi får trygga barn och unga, vilket i sin tur ger trygga unga vuxna?

Nu ska jag be fru talmannen om ursäkt, för jag har redan överskridit min talartid men kommer att prata en liten stund till. Det gör jag av det skälet att jag väntade till slutet av mitt anförande med att prata om bodelning.

Jag tänker inte beskriva alla problem som finns runt bodelning och vad man skulle kunna göra, för det har föregående talare gjort med bravur. Men det jag vill säga är att jag i dag är så glad och otroligt stolt, för äntligen pratar alla om den här frågan. Under den förra mandatperioden är det nog ganska lätträknat hur många gånger någon annan än jag tog upp frågan om bodelning i den här kammaren. Det var inte många gånger.

Jag är alltså superglad att det arbete som Centerpartiet påbörjade under förra mandatperioden, och som väldigt många utanför den här kammaren har drivit på genom att kontakta mig och andra ledamöter, nu faktiskt har gjort skillnad i Sveriges riksdag. Det går att göra skillnad om vi jobbar envetet.

Jag sa inledningsvis att jag utgår från barnens bästa, och det är precis detta det handlar om när det gäller bodelning också. Det finns nämligen massor av barn där ute som inte kan starta ett nytt boende med båda sina föräldrar efter en skilsmässa. Det är inte okej att barn får flytta runt på soffor med den ena föräldern därför att den andra föräldern inte deltar i bodelningen. Det är en skam för Sverige att det här pågår 2023.

Gunnar Strömmer har nämnts ett antal gånger här i dag, som vår justitieminister som har lovat ett möte i början av maj. I går eftermiddag kom inbjudan. Jag har väntat på den sedan jag före jul faktiskt tvingade honom att bjuda in till det här mötet. Jag tror inte att mötet skulle ha kommit till om jag inte gjort det. Han hade dock inget val, och nu ska mötet äga rum. Nu hoppas jag att han står fast vid sitt löfte att faktiskt lyfta fram frågan och se till att vi kan åtgärda detta.

Detta är inte den enda fråga som behöver förändras inom familjerätten, och jag kommer nog att återkomma med fler interpellationer och se om man kan förflytta Gunnar Strömmer i fler frågor.