Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet.

För oss som får förmånen att vara vigselförrättare är det en glädje och lycka att få se två människor bestämma sig för att leva ett liv tillsammans. Men det vi debatterar i dag är när livet inte riktigt blev som vi hade tänkt oss. Det handlar om bodelning efter en skilsmässa.

Ibland blir det ju inte så som vi tänkt oss eller drömt om eller hoppats på, och när det inte blir så måste det fungera. Vartannat äktenskap slutar tyvärr med skilsmässa, och siffran är ännu högre för samboskap.

Svensk lag bygger på att skilsmässa är en grundläggande rättighet för individen. Ingen ska någonsin tvingas vara kvar i ett äktenskap man inte vill leva i.

Här blir bodelningen ett problem, vilket mina kollegor i civilutskottet har varit inne på före mig. Ägodelar ska fördelas, och detta ska dokumenteras. Själva skilsmässan går förhållandevis snabbt om man jämför med bodelningen. När två liv har flätats samman tar det tid att nysta upp dem. Men det får inte ta för lång tid.

Vem ska överta den gemensamma bostaden, eller ska den säljas, och hur ska detta gå till? Egentligen kan även detta lösas relativt snabbt om man är överens eller med hjälp av en bra jurist.

Nu slutar det inte lyckligt för alla. Då behövs det en bodelningsförrättare. Varje år kopplas cirka 1 000 bodelningsförrättare in vid skilsmässor, både för att lösa konflikten och för att skapa ekonomisk rättvisa. Men den ena parten kan av ren ondska, skulle jag vilja påstå, obstruera och dra ut på tiden i flera år vid bodelning. Den kan vägra att uppge vilka tillgångar den har eller vägra att skriva på avtalet eller att öppna brev med information och tvingar därmed kvar den andra i ett destruktivt äktenskap.

Den andra i det här fallet är kvinnor. Och som flera nu förstår är den utsatthet som kvinnor befinner sig i vid den här situationen en boja och ett fängelse. Den situation som handlar om att bli utsatt för det som vi benämner ekonomiskt våld och som vi debatterar här i dag är en jämställdhetsfråga, därför att det främst drabbar kvinnor.

Här är juridiken bakbunden, herr talman, för det nuvarande systemet brister. Det finns verktyg i dag som exempelvis vitesföreläggande, men de verktygen används sällan i praktiken, och även om de används räcker de inte till. Därför är det nu välkommet med ett tillkännagivande från civilutskottet om ett slutdatum för detta ekonomiska fängelse som även oftast innebär fysiskt våld.

Tidigare i år bjöd jämställdhetsministern in sina EU-kollegor till en konferens om just kopplingarna mellan fysiskt våld och ekonomiskt våld. Det visar att detta är en prioriterad fråga för den här regeringen. Som vi har hört här innan lyfter också justitieminister Gunnar Strömmer detta som en prioriterad fråga. Att vi här från riksdagen också prioriterar detta tillsammans visar att det är en kraftfull enad front kring det ekonomiska våldet.

Att förhala en bodelning måste straffa sig för varje våldsam man som använder bodelning som ett verktyg i våldet mot en kvinna. Jag skulle vilja rikta mig, som man, till dig, som man, som gör detta: Det är så fel! Det är ondska.

Riksdagen kommer nu att ställa sig bakom att utreda möjligheterna till en effektivare bodelningsprocess med en rimligare bortre tidsgräns. Tyvärr vaknar politiken sent inför detta faktum. Men med den nya regeringen får vi se detta som ett startskott för fler åtgärder i denna viktiga jämställdhetsfråga om våld i nära relationer.