Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till betänkandets förslag till beslut.

Samtidigt vill jag säga att det är första gången jag finns med här i socialutskottets debatt om folkhälsa. Jag ser väldigt mycket fram emot att fortsätta med det här viktiga arbetet, ett arbete som den som lyssnar på debatten hör att det råder stor samstämmighet om. Man vill människor väl. Människan är i centrum, och vi önskar alla människor ett bra liv. Sedan kan vägarna dit vara olika; det är det vi debatterar här i dag.

Personligen, fru talman, bär jag med mig min egen livserfarenhet in i det här arbetet. Jag har ägnat 20 år åt civilsamhällets uppgift att stötta och hjälpa människor i olika skeden.

Jag har en huvudregel när jag möter nya människor. Det kanske låter lite märkligt, men jag brukar tänka att jag ska vara snäll mot dem. Borde man inte alltid vara det?

Det här säger jag inte bara för att jag vill att mina kollegor i utskottet ska vara snälla mot mig här i dag, utan jag säger det för att jag tänker på det när jag möter nya människor. Jag vet ju inte vad denna människa bär på, vilken kamp den bär på, vilken livskamp den bär på. Det är ju så att alla människor bär på något, mer eller mindre, stort eller litet. De bär på en livskamp, och den kan se olika ut. Därför bör man vara snäll.

En av två saker som jag vill lyfta fram här i dag är den ofrivilliga ensamheten, som tyvärr ökar stort i vårt moderna samhälle.

Därför är det mycket viktigt att regeringen nu har gett ett uppdrag till Folkhälsomyndigheten att ta fram en nationell strategi mot ofrivillig ensamhet.

Enligt Folkhälsomyndigheten är nästan var fjärde person över 16 år på något sätt drabbad av ensamhet och isolering. Ofrivillig ensamhet orsakar en tuff kamp för dessa människor och innebär även stora kostnader för samhället. En kartläggning av ofrivillig ensamhet ska genomföras, och en nationell strategi ska tas fram för att förebygga och motverka ofrivillig ensamhet och dess konsekvenser.

Kan det då hjälpa med en strategi? Kan det vara nyckeln och redskapet för ett sådant svårgripbart ämne som ensamheten är? Ja, det är att börja någonstans, och det är att börja i rätt ände med rätt åtgärder. Strategin blir en viktig del i arbetet för att motverka det oerhörda problem för individen och även för omgivningen och samhället som ofrivillig ensamhet utgör. Och detta går endast att göra med alla samhällsaktörer - myndigheter, kommuner, regioner, civilsamhälle och näringsliv - tillsammans för att förebygga och bygga gemenskap och relationer.

Fru talman! Det finns mycket gott som redan görs på detta område ute i våra kommuner som vi ska stärka. I min hemkommun gjorde kommunen ett IOP - en upphandling med civilsamhället - i ett samarbete med en kyrka. Alla äldre män över 80 år som bodde runt den här kyrkan bjöds in till en fika - på kyrkkaffe. Det måste ha varit en speciell upplevelse för diakonen i kyrkan när det plötsligt en vanlig torsdag förmiddag sitter en grupp ensamma män där tillsammans runt ett fikabord, ditbjudna med frågan: Är du ensam? Välkommen på en fika! Allt som behövdes var alltså en inbjudan, en fråga: Vill du komma på en fika? Och redan där har man lyckats bryta den ofrivilliga ensamheten hos äldre män.

Regeringen ger nu Socialstyrelsen i uppdrag att tillsammans med kommunerna motverka ofrivillig ensamhet bland äldre genom att erbjuda uppsökande hälsosamtal. Den ofrivilliga ensamheten bland äldre har inte minskat under pandemins isolering. Men nu finns det resurser för att på ett högst konkret sätt motverka denna ensamhet. Ibland krävs det bara ett hälsosamtal, en fråga, en inbjudan att komma in till en gemenskap. Det kan vara i kommunal regi eller i civilsamhällelig regi. Jag fick höra att en kommentar i gruppen med de ensamma männen var: "Jag kommer hit för att det är mina skattepengar som betalar den här fikan. Jag har rätt till detta." Det är helt okej, bara man bryter ensamheten.

Fru talman! Jag vill avsluta med att lyfta fram en av de svåraste men kanske viktigaste åtgärderna inom området folkhälsa, nämligen frågan om hur vi bättre kan stoppa och förebygga suicid. Det finns en enorm maktlöshet hos den som har suttit ned med en människa som har bestämt sig för att ta sitt liv. Det mörkret och den bottenlösa hopplösheten går inte att beskriva med ord. Det går oftast inte att göra någonting annat än att sitta där och vara tyst. Det är därför regeringen har gett en särskild utredare i uppdrag att se över vissa frågor inom det suicidpreventiva området för att dra lärdomar efter att ett suicid har hänt. För när det har hänt är det av högsta vikt att vi frågar oss varför, vad som gick fel och vad som brast i samhällets skyddsnät.

För det är säkert så att det fanns någonting som vi hade kunnat göra bättre. Vi måste ändå tro att det finns någonting som kan förbättras för att förebygga och hjälpa. Vi behöver dra lärdom, inte för att skuldbelägga för att det gick fel, utan för att se vad olika aktörer såsom skola, socialtjänst, vård, polis eller räddningstjänst konkret kan göra för att hindra att det händer igen. Det om något är vad folkhälsa handlar om - att vi ska leva ett gott liv.