Fru talman! Tack, Yasmine Eriksson, för ditt anförande! Men det är en del som jag väldigt gärna skulle vilja kommentera.

Ledamoten nämner att vi skulle kunna lägga betydligt mer på de behövande i Sverige. Det är klassisk sverigedemokratisk politik att ställa svaga grupper mot varandra. Det är till för att ge en bild av att Sverigedemokraterna värnar mer om de allra svagaste i Sverige än de svagaste internationellt. Men det är en falsk bild, för man satsar ju inte på de svagaste i Sverige heller.

I regeringens budget, som man stöttade, satsar man till exempel inte pengar i kommuner och regioner i den utsträckning som det verkligen skulle behövas. Man drar ned på vården av gamla och sjuka. Man drar ned på skolan, som ska stötta de allra svagaste eleverna. Det är en retorik som inte håller för verklighetens granskning, och jag önskar att vi skulle slippa höra den.

Sverige är ett av de rikaste länderna i världen. Vi har råd att ha en bra välfärdspolitik där vi stöttar dem som här och nu behöver hjälp i vårt land, utan att detta står i motsatsställning till att hjälpa dem som behöver vårt stöd ute i världen.

Sedan blir det väldigt konstigt. Om man, som Sverigedemokraterna, vill att biståndet inte ska behövas i framtiden är det ju inte nu man ska dra ned på ambitionerna. Just nu står vi inför jättestora utmaningar. Löser vi inte dem – alltså att vi hjälps åt att klara klimatkrisen, migrationsströmmarna, kriget, ofreden och så vidare – kommer det bara att bli ännu dyrare i framtiden, för det dyraste biståndet är det som är humanitärt.

Hur tänker sig Sverigedemokraterna kunna lösa att det inte ska behövas bistånd i framtiden när man drar ned på ambitionerna i dag?