Fru talman! Tack för anförandet, ledamoten!

Regeringen utlovar en reformagenda för biståndet som ska utgå från långsiktighet, transparens och effektivitet, och det låter självklart bra. Men de förändringar för biståndet som regeringen aviserar innebär ju precis det motsatta: ett mindre effektivt bistånd, ett mindre transparent bistånd och ett mindre långsiktigt bistånd.

De stora nedskärningarna på biståndet gör att det blir mindre förutsägbart, vilket hämmar långsiktighet och effektivitet. Inte heller görs det någon konsekvensanalys av vilka effekter de här förändringarna ger. Det tycker jag är högst anmärkningsvärt. Transparensen i biståndet försämras betydligt genom att riksdagen får mindre möjlighet att granska och ge förslag om biståndet, eftersom reformagendan som jag förstår det ska presenteras som en del av budgetprocessen.

Inte heller civilsamhällets organisationer har haft möjlighet att delta i processen när det gäller omläggningen av biståndet. Det är organisationer som har mycket lång erfarenhet och kunskap om hur man bedriver ett långsiktigt och bra, effektivt bistånd.

Regeringen säger sig sträva efter effektivitet i biståndet men talar inte om de internationella erfarenheterna och principerna om ett effektivt bistånd – ett bistånd som utgår från behov hos och prioriteringar som görs av människor som är mottagare av det. I stället talar regeringen om att biståndet ska vara styrt av hela andra mål, som diverse migrationspolitiska mål och att främja svensk export. Det är något som snarare känns som en tillbakagång till 70-talet.

Att använda bistånd för att uppnå migrationspolitiska villkor är ett avsteg från grundprinciperna för bistånd och strider mot principerna för ett effektivt bistånd. Det skulle vara intressant att höra ledamotens respons på detta.