Fru talman! Moderaternas och regeringens utgångspunkt för svenskt bistånd grundar sig på en vision om att varje land ska kunna stå på egna ben. Målet måste vara att varje land av egen kraft och av eget arbete ska kunna utveckla en egen skattebas för att kunna finansiera centrala välfärdstjänster som skolor och hälso- och sjukvård. Därför får biståndet inte låsa fast länder i ett beroende som slår undan benen för denna strävan.

Ser vi tillbaka på de senaste decenniernas biståndspolitik finns det en hel del att ifrågasätta. Länge bidrog biståndet till att en skadlig planekonomisk politik genomfördes i många utvecklingsländer. När Expertgruppen för biståndsanalys exempelvis granskade det svenska biståndet till Tanzania 2016 kom man fram till att det endast i mycket begränsad omfattning hade bidragit till att minska fattigdom, detta trots att Tanzania är ett av Sveriges absolut största mottagarländer av utvecklingsbistånd genom tiderna.

Fru talman! Mot denna bakgrund genomför nu regeringen den största reformeringen av svenskt bistånd någonsin samtidigt som vi fortsätter det arbete som inleddes av dåvarande alliansregeringen 2007–2014. Det tidigare enprocentsmålet är borttaget och ersatt av en treårig biståndsram om 56 miljarder kronor per år. Efter denna inledande treåriga ram är förhoppningen att budgeteringsprincipen kommer att övergå till vad som är normalt inom andra områden, nämligen att det varje år läggs fram en biståndsproposition som omprövas av regering och riksdag vart fjärde år.

Enprocentsmålet var en förlegad idé som snarare handlade om att mäta vår egen givmildhet än att mäta effekten för mottagare av svenskt bistånd. Utbetalningsmålet som följde Sveriges tillväxt skapade en ryckighet som försvårade för långsiktig planering genom att ökningar, och för den delen även minskningar, i bni fick oförutsägbar påverkan på biståndsbudgeten. Detta ledde till en planeringsproblematik för att kunna uppnå en långsiktig och ändamålsenlig biståndspolitik. Bland annat konstaterade Expertgruppen för biståndsanalys: Biståndspolitiken bör fokusera på vad man gör och åstadkommer. Förväntade resultat bör motivera anslagens storlek. Det finns gott om exempel på att biståndsanslagen ibland blivit större än vår förmåga att utforma och genomföra effektiva insatser.

Innevarande treårsram är som sagt 56 miljarder kronor per år, eller 0,88 procent av bni år 2023. Detta kan jämföras med Socialdemokraterna, som i sin budget lägger 0,91 procent av bni på biståndet. 0,88 procent av bni betyder ändå att vi fortsatt ligger i den absoluta toppen internationellt sett vad gäller hur mycket Sverige ger i bistånd.

I jämförelse med våra grannländer ligger vi också högt – i Finland ligger man på 0,42 procent av bni, med en plan på hur man på lång sikt ska kunna nå 0,7 procent. Danmark har också målet om 0,7 procent, och den norska regeringen har för 2023 sänkt biståndsramen från 1 procent till 0,75 procent.

Fru talman! Ett problem med biståndet är att man i många fall helt enkelt inte vet vart pengarna tar vägen. Då kan man inte heller med säkerhet mäta effektiviteten i, eller för den delen nyttan av, svenskt bistånd.

Samtidigt som vi i Sverige kommer till denna insikt börjar också en hel del biståndsberoende länder se annorlunda på sin situation. En av dem som har dragit konkreta politiska slutsatser av de senaste decenniernas biståndspolitik är Ghanas president Nana Akufo-Addo. När han i december 2017 mötte världspressen i samband med ett statsbesök gav han västvärlden en inblick i vad en ny generation afrikaner nu ser. Han sa: Vårt ansvar är att förbereda en färdplan för hur vi ska kunna utveckla våra nationer av egen kraft. Vi behöver komma ifrån denna föreställning om beroende.

Budskapet var att vitala samhällstjänster, såsom hälso- och sjukvård och utbildning, inte längre kan bero på europeiska skattebetalares generositet efter sextio år av självständighet. I stället ville han se en breddad insikt om att Ghana självt måste skapa vägar för att kunna finansiera sina egna institutioner.

Samtidigt ökar nu kraven på att utvecklingsländernas ekonomiska utveckling ska ske i samklang med dagens globala klimat- och miljöambitioner, i syfte att sänka utsläppen och uppnå målen i Parisavtalet. Detta leder oss även till målet för Sveriges internationella bistånd: att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. Biståndet är också centralt för Sveriges politik för global utveckling och för vårt bidrag till det internationella genomförandet av de 17 målen för hållbar utveckling i Agenda 2030, Addis Ababa Action Agenda om utvecklingsfinansiering och Parisavtalet.

Fru talman! Nu handlar ju denna debatt om det internationella utvecklingsbiståndet, men ur Moderaternas synvinkel är det humanitära biståndet troligtvis – och tråkigt nog – det absolut viktigaste och något som alltid kommer att behövas.

Vi ska värna alla människors lika värde och värdighet så som det är stadgat i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och i Europakonventionen och se till att dessa fortsatt utgör en osviklig princip. Därför vill vi moderater att det humanitära biståndet ska fortsätta att vara omfattande och öka som total andel av biståndet, såväl det som ges bilateralt som det som ges multilateralt inom ramen för det internationella humanitära systemet.

När det gäller det bilaterala utvecklingsbiståndet anser vi att det måste ställas krav på demokratiska och rättsstatliga reformer. Stater som går i fel riktning politiskt ska inte ta del av svenska skattepengar. Vi kan nämligen inte riskera att svenska skattepengar går till att upprätthålla auktoritära och korrupta regimer.

Det bilaterala utvecklingsbiståndet ska också präglas av en högre grad av orientering gentemot näringslivet än i dag. Detta ska ske genom att andelen hållbara investeringar i företag ökas, exempelvis genom Swedfund. Investeringarna ska dock inte konkurrera med privat kapital utan användas där de har ett mervärde i förhållande till biståndets mål.

Med det sagt, fru talman, vill jag yrka bifall till utrikesutskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm och Gustaf Göthberg (båda M).