Fru talman! ”Regelförenkling för företag” låter lite konstigt ibland. Jag ska låna det brittiska uttrycket. Där kallar man det ”better regulation” – bättre regler för företag, och det är egentligen det som det borde handla om.

Det handlar inte om att företagen klagar på att de borde få det enklare för att det är synd om dem, utan det handlar om att frigöra så mycket tid som möjligt så att de kan göra vad de är bra på, förhoppningsvis lite bättre vinst och med det anställa fler. Det är där det sker tillväxt och ges anställningsmöjligheter.

Det finns egentligen bara två sätt att minska mängden regler, nämligen färre dumma regler in, som företagen säger, och fler regler ut. Det finns inte något annat sätt att göra detta på.

Låt mig börja med färre regler in. Den viktigaste delen i detta är att säkerställa att konsekvensbeskrivningarna görs ordentligt. Jag har använt konsekvensbeskrivningarna så att de som sitter här i kammaren ska förstå effekten av ett lagförslag som på ritbordet kan se rimligt ut, men de måste förstå vad effekten blir för företagen.

När utredningar gör dessa konsekvensbeskrivningar i dag blir hälften av dem underkända. En utredning kan jobba allt mellan sex månader och tre år, men den har inte förmåga att beskriva utredningens effekter på företagen. Hälften av dem blir underkända. Då har man inte tyckt att konsekvensbeskrivningar är tillräckligt viktiga.

Dessa konsekvensbeskrivningar görs när utredningen i princip är klar, men de borde göras någonstans halvvägs i utredningen. Då kan man förstå hur förslaget kan justeras så att det blir bättre för företagen redan från början. Det är den förändringen av konsekvensutredningarna som behövs.

Sedan måste någon titta på konsekvensutredningarna och se om de fungerar bra. Det är där Regelrådet kommer in. Jag ska göra en liten historisk tillbakablick. När Regelrådet skapades 2008 sa alla rättschefer unisont att det är omöjligt att ha ett regelråd i Sverige. De må finnas i andra länder, men vi kan inte ha det. Det fungerar inte i vårt parlamentariska sätt att arbeta.

Till slut var det ett tidigare justitieråd som skickade ett brev till Näringsdepartementet och skrev att han hade tänkt på frågan och hur det skulle kunna fungera. Med den hjälpen utifrån kunde Maud Olofsson hantera rättschefernas ovilja att införa Regelrådet. Regelrådet sjösattes, och det hade initialt den effekt det skulle ha, det vill säga att granska konsekvensbeskrivningarna och agera stoppfunktion.

Sedan dess har olika regeringar stoppat undan Regelrådet på Tillväxtverket. Jag kan konstatera att under mina år som ordförande för Regelrådet fungerade det inte så som det var tänkt. Regelrådet måste bli en egen myndighet, och Regelrådet måste kunna komma in tidigare och granska konsekvensbeskrivningarna för att vi här i kammaren ska kunna fatta rätt beslut – eller till och med tidigare så att regeringen kan se när beslut som verkade bra på ritbordet inte kommer att fungera för företagen. Det finns många som kommer att säga att det inte är möjligt, att det inte går att komma in tidigare i beslutsprocessen. Jag är säker på att det finns några tidigare justitieråd som kan komma på smarta lösningar på hur man kan flytta på personer som för närvarande står emot.

Det här är sättet vi kan minska mängden regler som kommer in. Hur ska vi få ut fler regler?

Det är framför allt på myndighetssidan som företagen tycker att reglerna blir komplicerade. När vi har fattat rimliga beslut i kammaren går besluten sedan vidare till en myndighet, som ska göra en instruktion. Där någonstans adderas det nya typer av regler och informationspunkter som företagen måste få. Det enda sättet att komma åt detta är att vara supertuff i regleringsbreven. Även ministrar och statssekreterare måste följa upp dessa frågor. Det pratas om gold-plating i EU, men här finns myndigheter som passar på för att det är praktiskt för dem att ta in mer information.

Regelförenkling handlar om vem det ska vara enklast för. Det är klart att som beslutsfattare eller den som styr en myndighet är det enklast att få så mycket information som möjligt. Men det är inte dem det ska vara enkelt för, utan det ska vara enklare, mer transparent, mer intuitivt och mer digitaliserat för företagen eftersom det är då det blir en effektivare styrning från myndighetens sida och en effektivare hantering av företagens uppgiftsinlämnande.

Det finns ett antal utredningar klara, som vi har debatterat tidigare. Eftersom flera av utredningarna tillsattes på Centerpartiets initiativ är det min förhoppning att de kommer att resultera i propositioner.

Jag hoppas också att vi kan komma längre i det som handlar om att det ska vara en väg in. Det finns en hel del saker som handlar om ett motstånd hos företagen. Det går inte att samköra register, och därför fastnar de hela tiden. Vi har pratat om en väg in i 20 år. Men företag kan ju själv få bestämma, precis som jag bestämmer att man kan få ta en kreditupplysning på mig. Andra företag, eller vid användande av en finansiell service, kan ta fram all information om mig, exakt alla krediter jag som företagare har. Om det går att lägga tillbaka på företagen kan det bli enklare.

Det här är ett stort och målinriktat arbete, och jag är glad över att det finns en stor samsyn om vad som behöver göras. Med det borde det vara möjligt för kammaren att under mandatperioden flytta regelförenklingsarbetet.

Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservation 16 under punkt 10 och reservation 12 under punkt 12.