Herr talman! Det var med en viss fascination som jag lyssnade på replikskiftet nyss och hörde hur en debatt i kammaren om vissa frågor om hälso- och sjukvårdens försörjningsberedskap hamnade i inflationen och vilka problem det orsakar för det svenska samhället. Jag tycker att de frågorna är så viktiga att de är värda en egen diskussion.

Vi har kommit till ett hastigt uppvaknande, skulle jag säga, under de senaste åren i Sverige när det gäller att vi har problem på detta område. Och där är alla partier lika skyldiga. Det är inte så att man kan kasta skulden på än den ena, än den andra.

Apoteksomregleringen var väldigt framgångsrik. En av delarna som inte togs om hand var just lagerhållning av läkemedel. Det fanns förslag från Reinfeldtregeringen, men regeringen Löfven valde att inte gå vidare med det. Det var inte en stor diskussion om det, vilket berodde på att man inte såg att det var ett stort problem.

Det var flera regioner som gjorde dåliga upphandlingar. Man kom på att man genom att använda just-in-time, som har varit uppe i diskussionen flera gånger, kunde frigöra ekonomiska resurser från lagerhållning och använda dem till att faktiskt bedriva sjukvård. Det var inte särskilt omdebatterat. De flesta tyckte att det var ganska klokt tills verkligheten hann i kapp oss i Sverige.

Pandemin har nämnts. Katastrofen i upphandlingar har nämnts. Det här gjorde att egentligen samtliga partier insåg att man måste ändra på detta. Det är därför som vi ser det förslag som diskuteras i dag och som vi ska besluta om under morgondagen. Det är ett förslag som är framtaget av den tidigare socialdemokratiska regeringen – där måste jag ge Mikael Dahlqvist rätt. Och det har omhändertagits av den nuvarande regeringen.

Det finns inte många kontroversiella delar i detta. Men ett problem som vi i Centerpartiet ser är att den nya regeringen har använt sig lite för mycket av copy and paste när det gäller Socialdemokraternas förslag. Det är det som riskerar att bli kontraproduktivt.

Det finns nämligen, herr talman, två väldigt skarpa delar i detta lagförslag. Det handlar om lagerhållning, och det handlar om skärpta krav på leverans. Det tycker alla är bra. Alla partier ställer också upp på att det ska kunna krävas ett skadestånd i ett läge där man inte lever upp till detta. Men den nivå som man lägger skadestånden på riskerar att få en rent kontraproduktiv effekt.

Här talar vi om belopp på upp till 100 miljoner kronor, som man då ska få betala. Då är det klart att företagen kommer att resonera på ett företagsekonomiskt sätt. I stället för att bara anmäla när man ser att man faktiskt får ett leveransproblem kommer man att börja anmäla ett stort antal ytterligare läkemedel där man eventuellt kan få leveransproblem. Ett bötesbelopp i 100-miljonersklassen gör att vilken vd som helst måste fatta den typen av beslut.

Det andra är det som vi har sett i både Frankrike och Nederländerna. Det är inte bara Sverige som har detta problem, och det är inte bara Sverige som har infört denna typ av regler. I Nederländerna har man sett att exakt detta regelverk, men med betydligt lägre skadeståndsnivåer än de 100 miljoner som högerregeringen nu föreslår, fick till konsekvens att antalet läkemedel på den nederländska marknaden minskade med 5 procent. Låt oss säga att ett bolag säljer ett läkemedel som inbringar 100 000 kronor i Sverige – ungefär 5 procent av läkemedlen på den svenska marknaden är på den nivån. Då är det klart att det kommer att vara naturligt att man säger: Riskerar vi skadestånd i mångmiljonklassen måste vi fatta beslut om att dra in detta från den svenska marknaden och sälja det på andra marknader i stället.

Vi från Centerpartiet har även i vår motion – nota bene – höjt ett varningens finger och sagt att det är en uppenbar risk att detta inte leder till ökad tillgång till läkemedel utan till motsatsen och att man måste ge en myndighet i uppdrag att väldigt noga följa detta.

Vi har också haft andra synpunkter, som jag tror att de flesta partier kan ställa upp på. Och även sjukvårdsministern har adresserat det. Det handlar om att förslagen i denna proposition inte kommer att lösa problemen. De kommer att bidra till en lösning av en del av problemen. Men detta är problem som i stort sett alla länder inom OECD-området står inför, för det är en globaliserad marknad. Det är inte saker som man bara kan hantera nationellt.

Man skulle ha kunnat efterfråga ytterligare förslag på dessa områden. Det handlar till exempel om att utbytesregler för patienter när de inte får sitt läkemedel skulle kunna förenklas. Det finns också många andra konkreta förslag på vad man skulle kunna göra. Förhoppningen är väl att regeringen går vidare med den typen av förslag.

Jag vill yrka bifall till reservation 3. Den handlar om att en myndighet väldigt noga måste följa detta eftersom det riskerar att leda till färre läkemedel, inte fler.