Herr talman! Ett kristdemokratiskt samhällsbyggande innebär att planera för trygga, ändamålsenliga och vackra miljöer där medborgarna själva kan vara aktiva i beslutsprocessen och känna sig delaktiga i skapandet av sina närmiljöer. Att bygga ett sådant samhälle, där människor trivs och känner delaktighet och trygghet, kräver en vision om det goda samhället.

Det goda samhället innebär även att samhället har en omsorg om alla medborgare utifrån deras behov. Socialstyrelsens senaste hemlöshetskartläggning visade att cirka 33 000 personer levde i någon form av hemlöshet. Enligt kartläggningen var 11 400 personer inom hela gruppen hemlösa föräldrar till ett eller flera barn. Barn som lever i hemlöshet och har osäkra boendeförhållanden är särskilt utsatta, menar jag. Att barn saknar ett hem är den yttersta konsekvensen av ett liv i ekonomisk utsatthet för en familj. Det är inte värdigt en nation som Sverige att inte ta krafttag på det bostadssociala området.

”Mitt hem är min borg”, brukar man ibland säga. För de allra flesta av oss är det så, men för cirka 33 000 människor klingar de orden väldigt falskt.

Den 17 oktober 2022 beslutade regeringen om en nationell hemlöshetsstrategi som kan motverka hemlöshet. I strategin anges fyra mål för att motverka hemlösheten: Hemlöshet ska förebyggas, ingen ska bo eller leva på gatan, Bostad först ska införas nationellt och det sociala perspektivet i samhällsplaneringen ska stärkas.

Jag menar att vi som samhällsbyggare måste ta ansvar för utvecklingen av det bostadssociala området och att vi har tagit alldeles för lite ansvar för detta. Det här är ett område som normalt inte har några starka röster, men likväl är det vårt ansvar som samhällsbyggare. Vi kan heller inte förlita oss på att hemlöshetsstrategin ska lösa dessa problem åt oss, utan vi måste ta ett aktivt steg för att börja diskutera dessa frågor på vår planhalva, där vi kan vara med.

Vi måste våga sätta tillit till de civilsamhällesorganisationer som vill arbeta med detta. De kan, vill och bör kunna hjälpa till och vara en del av lösningen.

Vi måste våga sätta press på kommunerna, och inte bara genom Bostad först – även på andra sätt kan de beakta den bostadssociala situationen i kommunen när de bygger om eller bygger nya bostäder.

Det gäller att bygga blandat boende och att bygga trygga boenden men även att fundera på hur man skapar de bästa förutsättningarna för den bostadssociala situationen i kommunen.

Karolina Skogs utredning, som jag kallar den, kom förra året och har en del bra förslag på hur man skulle kunna underlätta detta arbete. En del förslag skulle man kunna använda som grund för partiövergripande diskussioner för en god bostadssocial politik i landet – tillsammans.

En av de viktigaste delarna i Karolina Skogs utredning är att samspelet mellan den nationella nivån och den lokala nivån måste stärkas, både genom gemensamma mål som är fördelade till varje kommun och genom uppföljning på nationell nivå. Hur många bostäder blev det? Varför blev det bostäder, eller – kanske – varför blev det inte bostäder?

Det föreslås samtidigt metodstöd för att visa goda exempel på hur man har löst eller tänker sig att lösa den bostadssociala situationen.

Vad vill jag med detta? Jag vill att vi ska lyfta blicken och se dem som faktiskt inte alltid har en röst här. De 33 000 människor som jag talade om, som finns där ute, behöver oss för att få hjälp och stöd och är förtjänta av det.

Jag yrkar avslag på alla motioner och vill gärna fylla era huvuden med denna tanke när ni går härifrån.