Fru talman! Jag tackar ledamoten Lotta Johnsson Fornarve för inlägget, som dock lämnade utrymme för förtydliganden och kanske en lite djupare diskussion om en del saker som ledamoten nämnde.

Ledamoten nämnde att det finns enorma behov runt om i världen, inte minst på grund av pandemin som vi haft. Där är vi nog helt och hållet överens, inte minst när det gäller de humanitära insatser som behöver göras här och nu för att mota den extrema fattigdom och svält som vi ser runt om i världen.

Men frågan är hur världen på sikt ska bli en bättre plats att leva på för alla de människor som i dag inte har de bästa levnadsvillkoren. Det tyckte jag inte att jag hörde lika mycket om från ledamotens sida.

Hur ska vi se till att alla de människor som i dag lever i fattigdom inte behöver göra det i morgon? För mig som moderat är svaret på den frågan ganska entydigt. Vi har ibland fått möta kritik för att vi vill ha större fokus inte bara på export- och investeringsfrämjande utan också på att fördjupa handelspolitiken generellt. Det är ingen hemlighet att vi moderater tror att marknadsekonomi och handel är nödvändigt för att länder ska ta sig från fattigdom till välstånd. Det kan man inte riktigt utläsa något fokus på i Vänsterpartiets budgetmotioner eller förslag i det här betänkandet.

Biståndspolitiken kanske inte ska beskrivas som ett svart hål, men min fråga till ledamoten är hur vi ska se till att den någon gång sinar och bidrar till att fler länder kan stå på egna ben. Delar Vänsterpartiet målet att biståndet så småningom ska kunna fasas ut, och hur ska vi se till att dessa länder på lång sikt kan stå på egna ben?