Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 2, även om jag självklart står bakom samtliga våra reservationer.

Med ett ansträngt klimatnödläge, enorma globala klyftor, brist på grundläggande demokratiska rättigheter i många länder och brist på basala nödvändigheter såsom rent vatten och mödravård är behoven av bistånd enorma. De väpnade konflikterna har blivit fler och mer långvariga, och många länder har drabbats hårt av de ekonomiska konsekvenserna av coronapandemin. För första gången på årtionden ökar fattigdomen i världen. Bara under 2022 ökade antalet människor i extrem fattigdom till 719 miljoner, enligt Världsbanken.

Behovet av internationellt bistånd är större än på mycket länge. I det här mycket ansträngda läget väljer regeringen att överge, med stöd av Sverigedemokraterna, Sveriges enprocentsmål och ersätter det med ett treårigt mål satt i kronor och ören. I ett första steg fryser man biståndet strax under nuvarande nivå, men prognosen visar att det snabbt kommer att bli en betydande sänkning i förhållande till bni. Det är att skicka fel signaler till andra biståndsgivare, och det är ett stort svek mot de mest fattiga och utsatta människorna i världen. Regeringen bör snarast återinföra enprocentsmålet för svenskt bistånd.

Vänsterpartiet vill inte heller se någon avräkning av biståndet för flyktingmottagande, som både skedde under den förra regeringen och sker under den nuvarande, även om vi konstaterar att den nuvarande regeringen satt ett tak för avräkningen. De medel som var tänkta att gå till bistånd ska gå till världens fattiga, och därför borde Sveriges regering arbeta för att förändra regelverket inom OECD-Dac i syfte att minska möjligheterna till avräkningar för inhemskt flyktingmottagande. Det är också viktigt att avräkningarna redovisas på ett tydligt sätt. Regeringen bör årligen återkomma till riksdagen med en skrivelse där avräkningarna redovisas tydligt och transparent.

Tidöavtalet slår också fast att biståndet ska användas som ett verktyg för att uppnå migrationspolitiska villkor. Det är ett direkt avsteg från själva grundprincipen för bistånd och strider mot principerna om effektivt bistånd. Där slås fast att regeringen inom ramen för bistånds- och utvecklingspolitiken bland annat ska ”villkora delar av bistånd med att mottagarlandet tar ansvar för sina egna medborgare och återtar dem när så behövs”.

Strax innan årsskiftet enades OECD:s biståndskommitté Dac om ett förtydligande av riktlinjerna för internationellt bistånd i migrationsfrågor. På punkt efter punkt synliggörs hur den politik den svenska regeringen och Sverigedemokraterna kommit överens om står i direkt strid mot det internationella regelverket. För att en insats ska kunna kategoriseras som bistånd måste huvudsyftet vara utveckling och välfärd i låg- och medelinkomstländer. En aktivitet kan inte redovisas som bistånd om den är förknippad med villkor om att uppnå givarens egna migrationspolitiska mål. Biståndsplattformen Concord har på ett förtjänstfullt sätt granskat hur Tidöavtalet står sig i förhållande till OECD-Dacs regelverk. Slutsatsen blir att Tidöavtalet helt enkelt inte är genomförbart.

Klimatförändringen slår redan hårt mot många fattigare länder och driver människor på flykt. FN varnar för att extrema väderhändelser är det nya normala. Regeringen konstaterar att ambitionsnivån behöver öka globalt i klimatarbetet och att utvecklingsländer drabbas hårdast, där klimatförändringarna bidrar till fattigdom och otrygg livsmedelsförsörjning, vilket också kan få allvarliga konsekvenser för fred och säkerhet. Regeringen borde därför dra konsekvenser av det och införa ett additionellt klimatbistånd i enlighet med det Vänsterpartiet föreslår i sin budgetmotion.

Klimatmålen måste gå före kortsiktiga vinstintressen, och den rika delen av världen måste ta sitt historiska ansvar. För att kombinera effektiv fattigdomsbekämpning med ekologisk hållbarhet krävs satsningar på miljövänlig och hållbar produktion av energi och livsmedel samt omställning till en mer miljövänlig transport- och industrisektor.

Vi ser hur demokratin och jämställdheten går åt fel håll i världen. Människorättsaktivister får allt svårare att verka. Kvinnor har förlorat jobbet i större utsträckning, våldet mot kvinnor har ökat och fler kvinnor har fallit ned i fattigdom. Flickors tillgång till utbildning har minskat samtidigt som könsstympning och barnäktenskap har ökat.

Regeringen överger nu den feministiska utrikespolitiken. Det är helt fel väg att gå. Nu kommer också signaler om att regeringen är på väg att fasa ut viktiga strategier. Det handlar om globala strategier som samlar insatser för jämställdhet, hälsa, sexuella och reproduktiva rättigheter, rent vatten och sanitet samt utbildning. Stöd till människorätts- och kvinnorättsorganisationer som lever i extrem utsatthet i till exempel Guatemala och Myanmar är hotade. Det gör mig djupt oroad och upprörd. Vänsterpartiet vill se att minst hälften av biståndet öronmärks till att stödja kvinnor och flickor och att 10 procent öronmärks till SRHR-insatser.

En grupp som är särskilt utsatt är hbtqi-personer och deras organisationer. Hbtqi-personer förföljs och trakasseras i många länder. Trots att de riskerar att förlora arbetet, kontakten med familjen och till och med livet organiserar sig människor i hela världen för sina rättigheter. Dessa aktivister har mod och vilja, men de behöver stöd i ofta mycket svåra miljöer. Stödet till organisationer som arbetar med hbtqi-frågor i fattiga länder är i dag inte omfattande mätt i kronor, men för de enskilda organisationerna har det en avgörande betydelse.

Dock finns det ofta hinder för att stödja hbtqi-organisationer. I länder där samkönade relationer är förbjudna finns det stora svårigheter för en hbtqi-organisation att ens registrera sig, och många små hbtqi-organisationer i fattiga länder har haft svårt att leva upp till de höga krav på revision och uppföljning som Sverige ställer. För att Sveriges insatser ska bli meningsfulla är det därför centralt att de projekt och biståndsprogram som genomförs planeras och följs upp i dialog med hbtqi-rörelsen i det berörda landet.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på hur stödet till hbtqi-organisationer kan förstärkas och göras mer flexibelt.

Ukraina behöver självklart få starkt stöd från omvärlden för att bygga upp landet, men behoven är gigantiska. Det beräknas kosta omkring 1 000 miljarder dollar – det går naturligtvis inte att säga någon exakt siffra – samtidigt som världens samlade bistånd är mindre än 200 miljarder dollar. Det är uppenbart att världens länder måste hitta andra medel än bistånd för att bistå Ukraina i det viktiga arbetet med att återuppbygga landet.

Det talas ibland, helt felaktigt, om bistånd som ett svart hål. Sverige har i dag ett relativt bra bistånd som är både transparent och effektivt och ses som en förebild globalt.

Samtidigt är det näst intill inget fokus på kapital- och skatteflykt som ett svart hål som varje år berövar länder hundratals miljarder dollar i uteblivna skatteintäkter. Här behöver krafttag göras. Vi behöver även införa en effektiv land-för-land-rapportering för multinationella företag.

Den kursändring av svenskt bistånd som nu sker görs utan någon som helst analys, dialog eller ordentlig utvärdering. Senast biståndet förändrades gjordes en ordentlig analys, och omställningen föregicks av dialog med både riksdagen och biståndsgivare på bred front. Nu överger regeringen både enprocentsmålet och en i det stora hela välfungerande biståndspolitik utan någon som helst dialog. Det är minst sagt anmärkningsvärt.

Sverige ska vara en röst för solidaritet, demokrati och mänskliga rättigheter världen över. I Vänsterpartiets budgetmotion återställer vi enprocentsmålet och lägger fram förslag om ett additionellt klimatbistånd på 500 miljoner kronor år ett för att sedan trappa upp det till 1 miljard kronor de nästkommande åren, detta för att motverka effekterna av klimatkrisen och bidra till en rättvisare, mer demokratisk och mer jämställd värld.