Herr ålderspresident! Tack, statsrådet! Det är lite svårt när man så här i efterhand får ta upp debatten som man fick avbryta mitt i farten för gruppmöte. Man tappar lite momentum.

Jag förstår att statsrådet har fått informationen av utredaren om att det framför allt gällde nyanlända. Men man ser nya mönster just nu, och det är därför jag har begärt den här interpellationsdebatten. Jag vill uppmana statsrådet att titta på den här frågan igen och se vad det är som händer.

Jag är högst kritisk när kommunerna aktivt medverkar till att individer med behov av sociala insatser flyttas mellan kommunerna. Det är både omoraliskt och ovärdigt att de får fortsätta med det. Genom att uppmuntra, eller till och med tvinga, socialt utsatta människor att bosätta sig i en annan kommun avhänder sig dessa kommuner sitt eget ansvar att ta hand om sina medborgare. I stället för att erbjuda sociala insatser och hjälp i den egna kommunen flyttar man problematiken till helt andra kommuner. Det i sin tur bidrar till att dessa personer hamnar i en ännu mer utsatt situation.

Detta handlande är direkt skadligt för de kommuner som tvingas ta emot dessa personer. De utsatta människor som bosätter sig i dessa kommuner belastar oftast deras socialtjänst. Det kan leda till stora påfrestningar. Det skadar dessutom integrationen mellan de personer som redan är bosatta där och personer som har flyttat in i samhället.

I några fall har kommunerna faktiskt lyckats få människor att utbilda sig. De är undersköterskor, och de får jobb. Det som händer då - vilket är mer regel än undantag - är att de flyttar tillbaka till de kommuner som de blev förflyttade från. Det är alltså inte bara så att kommunerna tar hand om dem som innebär störst kostnader, utan de förlorar också dessa personer när det är dags att ge dem jobb. Detta är den kommun som kanske i sex sju år har försökt göra olika insatser för att de här människorna ska få en utbildning och hamna i innanförskap i stället för i utanförskap.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr ålderspresident! I dag finns det också företag i byggbranschen som har satt detta i system. De köper hus och erbjuder människor med sociala behov att flytta dit. Hyrorna hamnar då på 13 000 i stället för 3 000. När sedan kommunerna säger nej till de här hyrorna blir människorna utslängda, och så är karusellen igång igen. Då är kommunen tvungen att hitta bostad, och, som min kollega Ola Möller säger, kanske den kommunen ser till att bostaden i stället blir i nästa kommun.

Detta är inte värdigt för kommunerna, Sverige eller de människor som hamnar i socialt utanförskap. Problemet är att man på senaste tiden har pratat om nyanlända, kvotflyktingar och så vidare. Men det här är faktiskt människor som kommer med barn. De kanske har haft missbruksproblem eller hamnat snett i livet. De har kanske med sig tre fyra barn, och då blir skolan också utsatt för det här.

För mig är detta ett otyg som det behöver göras något åt. Jag hoppas verkligen att statsrådet tar detta på största allvar, för förmodligen kommer vi att ha fler debatter om det här i framtiden.