Herr talman! Den här debatten blir ytterligare en påminnelse om att Sverigedemokraterna och deras stödpartier på regeringskontoren är oförmögna och ointresserade av att agera kraftfullt för att stödja vanliga svenska hushåll. Det är den ledsamma sanningen om regeringsmakten i dag.

Den ekonomiska kris som nu sveper genom Sverige har sin grund i händelser med global räckvidd. Det handlar om Rysslands angreppskrig mot Ukraina och kvardröjande effekter av covidpandemin. Men hur krisen yttrar sig, vilka effekter den får i och för Sverige och inte minst hur olika den slår mot olika grupper i vårt land kan och borde vara något som en seriös regering tar ansvar för. Men det vi får nu är chockerande passivitet.

Det är som om stora grupper i vårt land är osynliga för SD-M-regeringen. Det verkar vara svårt för dem att föreställa sig svårigheterna som möter den som redan före de kraftiga prisökningarna hade svårt att få vardagsekonomin att gå ihop. 13 procent är under den relativa fattigdomsgränsen. I arbetaryrken saknar var fjärde kontantmarginaler.

Nu ser vi vad det leder till. Från skolmatsalar kommer uppgifter om att barn inte riktigt kan äta sig mätta hemma och måste äta mer i skolan. Stadsmissionen larmade bara häromdagen om att allt fler, nu också arbetande med lön, söker sig dit för att få nödhjälp. Och Finansinspektionen varnar för harmageddon.

Detta är inte individuella misslyckanden. Det är våra gemensamma samhällsproblem, vårt politiska ansvar. Men högerpartierna klarar inte av att ta in den verkligheten. Då kommer det tips om att bita ihop och att kolla priser - hej och hå. Elisabeth Svantesson, Oscar Sjöstedt och Ulf Kristersson blir livsstilscoacher och förkunnare av bekymrade plattityder.

Herr talman! Det som framför allt har drivit på inflationen är prisökningar på grundläggande varor och tjänster där marknaden fungerar långt ifrån som i de vackra teorierna. Det gäller el. Där sätts priserna utifrån efterfrågan på kontinenten snarare än vad vi producerar och behöver i Sverige. Det gäller mat. Där dominerar ett litet fåtal jättar prissättningen, och så vidare.

En regering som är mer trogen marknadsideologin än Bibeln och som framför allt är mer lyhörd för starka penningintressen än för nödropen från vanliga hushåll från norr till söder visar sig då bli en mycket handfallen regering.

Jag återkommer i mitt andra anförande till vad vi i Vänsterpartiet föreslår och har lyft upp för hushållens ekonomi här och nu. Men vi kan konstatera att från dem som sitter med ansvaret, med regeringsmakten, kommer det inte mycket, inget för hushållen att hurra för.