Herr talman! Först vill jag tacka för att jag får ta en debatt för miljö och jordbruksutskottets räkning trots att jag inte sitter med i det utskottet. Det var min stora dröm och ambition när jag blev invald i Sveriges riksdag 2014 att få sitta i miljö- och jordbruksutskottet och hantera jakt och viltvårdsfrågor, men så blev det icke.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 18.

Sverigedemokraterna framhåller att den svenska jakten och viltvården är en tradition med anor sedan urminnes tider. Det är ett kulturarv som är unikt i Europa, en hobby för många men också en livsstil för tusentals människor i Sverige lika mig själv och min familj, där jakten och viltvården varit en central del i generationer. Sverigedemokraternas jaktpolitik har som utgångspunkt att ansvarsfull, reglerad jakt är positivt och bidrar till friluftsliv och kontakt med naturen.

Herr talman! Sveriges jägarkår utgör en ovärderlig kunskapsbank. Den besitter och för i stor utsträckning vidare kunskap om djur, natur och kultur. Jaktetiken är i regel hög, och viltförvaltningen fungerar i stora drag väl. Viltförvaltningen har dock ett antal olösta knutar, och Sverigedemokraterna har som uttalad ambition att vara en konstruktiv kraft i arbetet för att få detta politikområde att fungera ännu bättre.

Herr talman! Jägarnas sätt att leva och allmogejakten utmanas kraftigt i dag på ett vis som man inte är van vid. Det kommer från alla håll och handlar om såväl myndighetsaktivism som rent kriminella organisationer som bedriver hetsjakt mot svenska jägare, men det största hotet kommer från den byråkratiska koloss som vi kallar EU.

EU dikterar villkoren för svensk jakt och viltförvaltning. Det är en eftergift från tidigare regeringar från både höger och vänster som inte förstod konsekvenserna och helt utan undantag tyvärr gick in i EU-samarbetet med skygglapparna på gällande jakt- och viltvårdspolitiken. Makten över jakt och viltvård ska utgå från det nationella parlamentet och inte från byråkrater i Bryssel.

Herr talman! Inför valet lovade regeringen att om de fick makten skulle vargpopulationen i Sverige sänkas till gynnsam bevarandestatus. Det är den nivå ovanför vilken EU:s art- och habitatdirektiv möjliggör en reglering för att bland annat minska de socioekonomiska skadorna för landsbygdsbefolkningen.

Det finns nu inga rimliga skäl alls att inte se till att de ovan nämnda riksdagspartiernas löften till sina väljare infrias vid nästa vargjakt. Den bör ske från januari till mars 2024 och innebära att stammen minskas kraftigt. Jag hoppas att man från regeringens sida uppfyller det löfte man gav väljarna i valet. Sverigedemokraterna kommer att stå för det vi sa då, och vi kommer att bidra till det.

Herr talman! Vargens utbredning skapar konsekvenser. Den sprider sig snabbt nu, och man kan konstatera att det bekräftats minst tre revir i Skåne, vilket på sikt kommer att ställa till problem. Här måste man våga ställa saker mot varandra. Vad är viktigast för Skåne – vargetableringar eller till exempel en fortsatt kontrollerad och unik för Europa förvaltad kronhjortsstam? Den fina stammen är känd i hela Europa – ja, hela världen.

Kronviltet är som ni vet mycket störningskänsligt. Det störs i dag av friluftslivet i väster och av vargen i öster. Det kommer att leda till en koncentration av kronvilt i mitten av Skåne med extremt stora skador på skog som följd. Då kommer automatiskt krav på att stammen skjuts av. Det gäller området kring Vombsjön. Det har lagts ned ett enormt jobb och ekonomiska resurser på att bevara och förvalta det skånska kronviltet i decennier. Ska vi då förstöra alltihop genom att godkänna vargetablering mitt i reservatet? Här måste man våga ställa saker och ting mot varandra. Vad är bäst för Skåne? Vad är sämst för Skåne?

I debatten sägs det hela tiden att vargen ska finnas överallt. Man tänker varken på konsekvenserna eller kostnaderna.

Herr talman! Man måste våga lyfta debatten och ställa sig frågan om priset för en vargstam i hela Sverige får vara hur högt som helst. I renbeteslandet är det glasklart att det inte ska vara några vargar. Det har vi bestämt. Där blir det skyddsjakt omedelbart. Men hur ska man se på de stora gårdarna i södra Sverige där jakten och viltförvaltningen är en extremt stor inkomstkälla, precis som rennäringen i Norrland? De ges helt andra förutsättningar. De har ingenting att säga till om – där ska det bara vara varg.

Det börjar bli dags att se på svensk vargförvaltning på ett mer objektivt sätt, kanske inse att stora delar av Sverige inte är lämpligt för varg, och börja lyssna på samt underlätta för dem som berörs. Det kan handla om saker som vi har diskuterat här tidigare, till exempel snabbare beslutsvägar gällande skyddsjakt. Det ska inte behöva ske tre angrepp innan man får skyddsjakt beviljad. Det ska kunna lösas efter första angreppet. Det behövs också effektivare lösningar kring inventering kopplad till licensjakten. Vi såg ju fadäserna vid årets licensjakt på varg där man inte hade koll på reviren över huvud taget.

Man kan flytta beslutsmakten närmare dem som berörs. Detta, herr talman, handlar inte bara om rovdjursförvaltning utan om mycket mer. Ett exempel är införandet av de nya jakttiderna, som den förra regeringen sjösatte, framför allt den allmänna vårjakten på råbock, som kan vara förödande för rådjursstammen i delar av södra Sverige. Viss tid för jakt på räv med drivande hund tog man bort i en del län helt utan motivering. Jag ställde en fråga om detta till ansvarig minister och fick inget svar som förklarade det över huvud taget.

Herr talman! Jag skulle kunna stå här hela kvällen och diskutera allt från älgförvaltning till jakttider för korp och skarv eller hot och hat mot jägare, men jag väljer att sluta här. Jag tror att regeringen med stöd av Sverigedemokraterna kommer att hantera dessa frågor på ett bra och konstruktivt sätt, då vi till skillnad från den förra regeringen har en gemensam positiv syn på svensk jakt och viltvårdstradition när det gäller de största frågorna.