Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till två reservationer, dels reservation 9 om vittnesskydd med mera, dels reservation 13 om rätten till målsägandebiträde.

Jag kommer att ha en lite annorlunda ingång i dessa frågor och inte fokusera enbart på den dramatiska utvecklingen av gängkriminaliteten utan se på det bredare. Det handlar delvis om att jag både bor i och representerar Västerbotten och Umeå, där vi inte har denna problematik så nära som man har i storstäderna. Jag tror att vi måste ha mer än ett perspektiv i sikte när vi arbetar med de i grunden kriminalpolitiska frågorna.

När det handlar om processrätten kan man se den ur ett gärningsmannaperspektiv eller ur ett brottsofferperspektiv. Jag väljer det senare.

Något som kommer i fokus är om jag kommer att anmäla ett brott som jag upplever att jag har blivit utsatt för. Detta påverkas naturligtvis av om det är ett brott av lindrigare art eller ett grovt brott, där stora materiella värden kanske har gått till spillo eller där jag själv som person eller någon i min närhet har blivit allvarligt skadad.

Finns det risker för upprepning? Vem är den misstänkte? Är det en främling eller någon som står mig nära och som jag kanske till och med är beroende av? Finns det risker för upptrappning och upprepning, så som det är med våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor och barn?

Om jag vågar och vill anmäla kommer det att bli beroende av en del processrättsliga regler vad som kommer att hända med min anmälan. Det kan i värsta fall bli en direktavskrivning; polisen inleder då inte ens en utredning. Då måste det vara fråga om kategorin lindrigare brott. Men det är också ett svek mot den som kanske upplever en stor kränkning och har blivit utsatt. Man kan även begränsa förundersökningen, så att bara vissa brott som anmälts blir föremål för utredning. Staten åberopar processekonomiska argument för att göra denna begränsning och bara lyfta upp vissa brott. Det kan också bli fråga om åtalsunderlåtelse. Ni gissar nog vad det handlar om. Det innebär att man avstår från åtal även om det kanske finns en förundersökning som pekar mot att något har hänt. De här frågorna är föremål för utredning nu, och en utredning som lämnats är ute för remissbehandling. Vi får alltså anledning att återkomma till detta och se om vi håller med utredningen och om det bör göras någon ändring.

Vid allvarligare brott kommer andra ifrågasättanden in, särskilt om det är fråga om personkonflikter. Blir jag trodd? Eller blir jag ifrågasatt? Ja, rimligen blir jag det, för polis och åklagare måste försöka utreda fallet med hjälp av motfrågor och argumentation för att komma fram till någonting som inte till hundra procent är offrets berättelse.

Här kommer det att handla väldigt mycket om bemötandet. Orkar jag fortsätta ha kontakt med polis och åklagare? Kommer jag att kunna leva upp till det som inom kriminologin betecknas som idealoffer? Det var Nils Christie, den kände kriminologen från Norge, som etablerade begreppet idealoffer. För att det ska stämma måste vi vara lite i samklang med samhällets värderingar. Ett ”riktigt” offer, ett idealoffer som blir värd investeringar, uppfattas som svagt och respektabelt i den situation då brottet inträffade. Gärningsmannen ska framstå som överlägsen och beräknande, och de ska vara okända för varandra. Här får vi in komplikationer som länge har grumlat bilden, framför allt när det gäller övergrepp i nära relationer. Om personerna är bekanta med varandra kan man från vissa håll höra ifrågasättanden – är det en persons fel att det blir ”bråk” mellan två?

Det handlar också om hur jag reagerar i relation till polis och andra ”hjälpare”. Är jag tacksam, eller agerar jag mer motstridigt, vilket kanske får de här ”hjälparna” att ifrågasätta mig än mer? Kommer jag att få stöd? Vågar andra vittna till stöd för mig? Förundersökningskungörelsen har en del bestämmelser om detta. Vittnen ska få informationer i ett tidigt stadium om vilka organisationer som kan erbjuda hjälp och stöd till dem. För målsäganden, vilket är det kvalificerade juridiska begreppet för brottsoffer, ska man utreda om det ska vidtas särskilda skyddsåtgärder samt göra en individuell skyddsbedömning. Det är också regler på gång som ska hjälpa både mig som brottsoffer och vittnen att få ett starkare sekretesskydd i domstolshandlingarna, som annars är offentliga. Men vi får vänta till i höst innan de reglerna träder i kraft.

Det här med personsäkerheten inrymmer flera grupper, som kallas för bevispersoner. Det är målsäganden, alltså brottsoffret, men också vittnen samt den som är misstänkt eller tilltalad och medverkar i rättegång eller förundersökning om grov kriminalitet. Det är åtgärder som kan vara oerhört viktiga. Ytterst är det någonting som polisen hanterar. Man kan ifrågasätta om detta är rimligt. Det är också så att de beslut som tas inte är möjliga att överklaga. Där har vi alltså egentligen en bristande rättssäkerhet.

Jag vill nu säga något om rätten till målsägandebiträde, vilken vi värnar med vår reservation. Målsäganden är brottsoffret. År 1988 skedde en revolutionerande reform, då man fick rätt att få hjälp av ett eget juridiskt biträde under processen när det skett allvarligare brott. Reformivern gällde framför allt kvinnor och barn som utsatts för allvarliga brott. Sexualbrotten ingår definitivt. Fridskränkningsbrotten – brott mot frihet och frid – ingår, liksom brott mot liv och hälsa över huvud taget om de har sådan grad att fängelse kan utdömas som påföljd. Även rån ingår.

Det här är någonting som är väldigt viktigt. Här handlar det verkligen om angrepp på person. Jag kanske har gått sönder både fysiskt och psykiskt av det här, och jag är rimligen orolig för vad som möter mig i en rättsprocess. Jag har kanske aldrig tidigare varit med om att sätta min fot i en domstol, där det råder en speciell regim med särskilda fackuttryck och termer. Det handlar verkligen om allvarliga frågor som betyder oerhört mycket för hur jag ska få det framöver. Det är naturligtvis jätteviktigt att få hjälp med det juridiska på ett kvalificerat sätt, och det är en hjälp som det här biträdet kan ge. Jag kan också behöva slussning, socialt stöd och hjälp med många andra frågor som jag kan ha. Genom målsägandebiträdet får jag även hjälp med att processa om skadestånd, det som man i lagtexten kallar för enskilt anspråk, vilket väl också måste förklaras om jag inte är jurist.

De här reformerna har utvidgats lite grann med avseende på vilka brott som varit aktuella. Men från och med den 1 juli 2018 har man gått baklänges. Det är fortfarande samma brottsofferkategorier som kan få hjälp, men framför allt i första instans. Om man överklagar till överrätten – hovrätt eller vidare – upphör hjälpen.

Man var då tvungen att ta ställning igen – behövs det här verkligen? Är det så att offret ska vittna i hovrätten också, eller ska man spela upp de filmer som finns? Där säger man att det inte längre behövs hjälp. Detta har blivit föremål för en utvärdering, som regeringen har stått för. Det som flera blev glada över var att kostnaderna inte hade skenat iväg. Att detta inte skulle ske var också skälet till att man gjorde reformen. Kostnaderna i hovrätterna för målsägandebiträdena minskade med 50 procent.

Men vad fick det för konsekvenser? Hovrätterna tyckte att det fungerade väl, och på domarpodiet fick man kanske sköta det mer i fred när det inte var något målsägandebiträde med. Men Åklagarmyndigheten, Sveriges advokatsamfund och Brottsoffermyndigheten menar att det här inte är rimligt. Det har gett negativ påverkan på många brottsoffers upplevelser i hovrätten. Här står brottsoffren ensamma om vi inte får en ändring till stånd. Man får inte ens hjälp med att tolka den dom som överinstansen kommer att leverera.

Vi tycker att detta är två viktiga reservationer, och jag yrkar bifall till dem.