Fru talman! Tänk på det lilla nyfödda barnet som man håller i famnen, som jollrar och doftar så gott!

Se det lilla barnet framför er – det nyfikna, vetgiriga barnet som har lusten och glädjen att lära sig allt. Ta bilden vidare in i framtiden! Samme lille individ har nu ytterligare några år på nacken. Vägen dit har kantats av möten med sociala myndigheter och polis på grund av missbruk och bråk, och nu sitter individen bakom lås och bom för knarkförsäljning, knivdåd eller skjutningar.

Vad hände på vägen? Vem bär ansvar? Vem kan påverka och förebygga så att detta inte sker? Föräldrarna, mödravården, förskolan, skolan, socialtjänsten och polisen – ja, det är många som kan vara och är delaktiga.

Den utveckling som skett med ökad ungdomskriminalitet och grov brottslighet måste vi sätta stopp för, och vi ska börja i starten. Det krävs kraftsamling för samverkan och gemensamt ansvar när det gäller det enskilda barnet och den enskilda ungdomen. Vi måste utöka samverkan och skapa samsyn och en gemensam bas i arbetet med insatser för barn och unga som far illa.

I min tidigare roll – för några år sedan – som kommunalstyrelsens ordförande i Skara sattes ett starkt fokus på tidiga förebyggande insatser för att barn och unga skulle få den bästa starten i livet. Skara var också den första kommun som skrev ett samverkansavtal med polisen i sin region. Jag har en stark tro till ett gott samarbete och samverkan i ett fokuserat brottsförebyggande arbete. Jag vet att man kan göra skillnad, och detta ligger mig varmt om hjärtat.

Brottsligheten ska självklart motverkas genom både brottsbekämpning och förebyggande åtgärder. Det finns många pusselbitar i detta arbete. Ett tålmodigt brottsförebyggande arbete kan ge effekt, men det handlar om att hålla i och hålla ut.

Vi har i dag att behandla propositionen Kommuners ansvar för brottsförebyggande arbete. Jag vill utrycka följande, fru talman: Äntligen blir ansvaret lagstadgat!

Jag konstaterar glatt att vi har en bred samsyn, och det bådar gott. Utskottet anser att de tre motionsyrkanden som finns är tillgodosedda genom propositionen, och i god ordning yrkas det därför avslag på dessa. Det känns hoppfullt, helt enkelt.

Ett framgångsrikt brottsförebyggande arbete måste ha sin grund i ett nära samarbete mellan polisen och kommunerna, särskilt i verksamheter som förskolan, skolan och socialtjänsten. Sådant arbete ska regleras i samverkansöverenskommelser och kan handla om tidiga insatser riktade mot barn och unga eller om att förbättra brottsutsatta platser och göra dem till tryggare platser.

Mycket av det brottsförebyggande arbetet kan ske – och sker – på kommunal och regional nivå. Det handlar om mödravården. Det handlar om barnhälsovården. Regionens verksamheter har den unika möjligheten att man träffar barn och unga i många faser i livet – till och med före födseln. Även samverkan mellan kommunal och regional nivå är oerhört viktig.

Om polisen och kommunerna dessutom samordnar insatserna med föräldrar, näringsliv, fastighetsägare, föreningar och andra goda krafter kan det brottsförebyggande arbetet bli än mer verkningsfullt.

Polisen har en självklar roll i samhällets brottsförebyggande arbete – det ingår i deras uppdrag – men det har inte kommunerna i dag. Det krävs ett tydligt ansvar för kommunerna att samordna och leda det lokala brottsförebyggande arbetet. Kommunerna har en närvaro i lokalsamhället som ingen annan myndighet har.

Därför är kommunerna helt avgörande för att vi ska ha ett effektivt brottsförebyggande arbete i hela landet. För att arbetet ska kunna bedrivas fokuserat och professionellt över hela landet behöver ett tydligt ansvar läggas just på kommunerna.

Av erfarenhet från kommunala och regionala samarbeten anser jag att det formella ansvaret i samarbetet med polisen ska ligga på kommunstyrelsen. Tiden för att det så kallade Bråarbetet ska ingå i något slags folkhälsoråd är över sedan länge.

Kommunernas roll i det förebyggande arbetet är stor och avgörande. Ett fokuserat brottsförebyggande arbete är en strategisk fråga, anser jag, för en kommun för att bli en trygg och attraktiv plats att bo och verka på.

Fru talman! Enligt den nya lagen ska kommunerna ta fram en lägesbild – detta ingår i samverkansöverenskommelserna där kommunerna står för samordningen – och göra så att samverkan ingås med rätt aktörer, delvis baserat på denna lägesbild. Frågorna ska hanteras i ett strategiskt råd, inget folkhälsoråd, där övriga viktiga aktörer ska ha ledande befattningar och mandat att besluta.

Kommunerna ska alltså ha en samordningsfunktion, stödja genomförandet av arbetet och också bidra till att information om arbetet sprids. Kommunstyrelsen ska, om inte kommunfullmäktige beslutar annat – jag hoppas att det verkligen blir så i landets kommuner – ha ansvar för ledningen av kommunens brottsförebyggande arbete. Så rätt, så riktigt! Nu kan det bli ordning och reda på arbetet.

Kommunernas breda uppdrag medför att de tillsammans med Polismyndigheten utgör kärnan i det lokala brottsförebyggande arbetet. Nu kan vi ta ett steg till i arbetet mot målet att få ett tryggt Sverige med hopp om att fler barn och ungdomar kan fortsätta få vara vetgiriga, ha lusten och glädjen att lära sig saker och inte gå den kriminella banan.

Kommunernas ansvar är väsentligt. Det är en faktor som tydligt kan bidra. Det kommer att ta tid, men det kommer att gå.

Med detta som grund yrkar jag, fru talman, bifall till utskottets förslag att anta regeringens proposition till lag om kommunernas ansvar för brottsförebyggande arbete.

I detta anförande instämde Fredrik Kärrholm (M).