Fru talman! Vi ska nu debattera kommunernas ansvar för det brottsförebyggande arbetet.

Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet, där vi socialdemokrater har ett särskilt yttrande.

Propositionen är i mångt och mycket en socialdemokratisk produkt. Jag är glad över att vi socialdemokrater så tydligt har lyft frågan om de preventiva insatserna genom det program för det brottsförebyggande arbetet som togs fram 2017. Jag tycker också att det är rätt att kommunerna får huvudansvaret för det brottsförebyggande arbetet.

I propositionen fastslås att brottslighet ska motverkas genom brottsbekämpning. För att brottsligheten ska kunna bekämpas är det grundläggande att begångna brott upptäcks, utreds och lagförs, vilket huvudsakligen är en uppgift för rättsväsendets myndigheter. Det fastslås vidare att brottsligheten ska motverkas även genom förebyggande åtgärder. Brottsförebyggande arbete syftar till att minska risken för att brott alls ska inträffa genom att påverka orsakerna till eller förutsättningarna för brottslighet.

Det vi vill lyfta i vårt särskilda yttrande är polisnärvaro och finansiering. Vi ser med viss oro på polisnärvaron. Det står i propositionen att kommunerna inom sitt geografiska område ska ansvara för samordningen av det brottsförebyggande arbetet genom att verka för att skriftliga överenskommelser om samverkan ingås med relevanta aktörer, och när det gäller relevanta aktörer är polisen på plats ett, två och tre. Därefter kommer fastighetsägare, lokalt näringsliv, civilsamhälle med mera.

Om polisen inte har resurser och poliser med lokal kännedom faller detta arbete platt. Polisnärvaro med lokal förankring, personkännedom och ett evidensbaserat arbetssätt är helt avgörande för att det brottsförebyggande arbetet i en kommun ska vara framgångsrikt. I en utredning om polisnärvaro över landet som jag begärde från riksdagens utredningstjänst står det att uppdraget för kommunpolisverksamheten huvudsakligen är att samordna och verka för lokalpolisområdenas brottsförebyggande och trygghetsskapande arbete.

År 2022 fanns det 227 kommunpoliser i landet. Enligt samma uppgifter fanns det i Region Stockholm 1,5 kommunpoliser per kommun, vilket är flest kommunpoliser per kommun i landet. Lägst antal kommunpoliser per kommun finns i Region Nord, som har 0,36 kommunpoliser per kommun.

Den andra frågan vi lyfter i vårt särskilda yttrande är kommunernas finansiering. Samordningsfunktionen finansieras med 20 kronor per invånare. I propositionen står det att samordningsfunktionen ska särskilt samordna och stödja genomförandet av kommunens arbete enligt denna lag. Den ska utgöra kommunens kontaktpunkt i förhållande till externa aktörer och bidra till att information om det brottsförebyggande arbetet sprids till kommunens invånare och andra som kan ha intresse eller behov av sådan information. Den centrala roll som kommunerna innehar gör att det är av stor vikt att det arbete som bedrivs är effektivt och kunskapsbaserat.

Den samordnande funktionen ska även ha kontakt med andra viktiga aktörer, som Brottsförebyggande rådet, Jämställdhetsmyndigheten, Kriminalvården, länsstyrelserna, Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, Skatteverket, Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse, Statens skolverk och Tullverket. Det är liksom inte få uppgifter vi lägger på samordningsfunktionen – och för detta lägger vi 20 kronor per invånare.

Ledamoten och utskottskollegan Ulrika Liljeberg, som tidigare var kommunstyrelsens ordförande i Leksand, brukar säga att Leksand med sina 16 000 invånare är Sveriges mediankommun. I hälften av landets kommuner är alltså ersättningen som högst 320 000 kronor; i många kommuner är den lägre. Det är en halv kommunal tjänst, och i stora delar av landet finns 0,36 kommunpolistjänster. Detta innebär att det blir svårt att få till en likvärdighet över hela landet, vilket är något vi socialdemokrater kommer att komma tillbaka till framöver.

Fru talman! Det stora brottsförebyggande arbetet sker dock i kommunernas ordinarie verksamhet – i förskolan, grundskolan och gymnasiet, inom socialtjänsten, i fritidsverksamheten, på biblioteken och genom stöd till föreningslivet. Nu står Sveriges kommuner inför ett stålbad. Kommuner och regioner som precis har tagit sig igenom en svår pandemi drabbas nu med full kraft av inflation och kostnadsökningar. Konsekvenserna har vi sett förut: Det är kraftiga nedskärningar i vården, skolan, äldreomsorgen och socialtjänsten.

Tyvärr sitter regeringen och SD still. Man vill inte prata om det stålbad som snart kommer att drabba vanligt folk i hela landet. Deras enskilt största budgetsatsning i år är en skattesänkning för höginkomsttagare som kostar staten 13 miljarder kronor. Statsbidragen till kommuner och regioner är däremot långt ifrån tillräckliga.

Konsekvenserna för det brottsförebyggande arbetet riskerar att bli stora. När kommuner tvingas spara och effektivisera blir det alltid så att de måste prioritera den lagstadgade verksamheten. Det de kan spara på blir fältassistenter, uppsökande verksamhet, fritidsgårdar och elevassistenter. När kommunerna tvingas spara på stöd till föreningsliv blir det per automatik mindre av meningsfull fritid och mindre av idrott.

Något vi också har blivit medvetna om i vår utskottsgrupp efter att ha träffat exempelvis Unizon är att det i många kommuner även blir ett minskat stöd till kvinnojourer och tjejjourer. Med tanke på ökningen av mäns våld mot kvinnor är detta helt fel väg att gå.

Vad hade vi då gjort annorlunda från Socialdemokraternas sida? Ja, vi hade hanterat den ekonomiska krisen annorlunda. I stället för att sänka skatten för de rikaste ville vi se dubbelt så höga statsbidrag, och vårt vallöfte att varje krona som satsas på rättsväsendet skulle motsvaras av en krona på det brottsförebyggande arbetet tycker jag var det bästa vallöfte vi hade.

Avslutningsvis vill jag säga att den högerkonservativa regeringen nu har ett stort ansvar att fortsätta utveckla det brottsförebyggande arbetet. Allt går inte att lösa med hårdare straff. Det behöver inte vara antingen eller, utan det måste var både och. Det förebyggande arbetet och samverkan mellan skola, socialtjänst och polis är helt avgörande om vi ska lyckas.

(Applåder)