Fru talman! När vi pratar om handelspolitik pratar vi oftast om att Sverige är ett land beroende av utrikeshandel. Sanningen är att mycket av det vi använder dagligen inte skulle finnas här eller kunna produceras här om det inte vore för utrikeshandeln. Så har det varit historiskt. Handeln med omvärlden är därför helt avgörande för Sveriges välstånd och utveckling. Många av våra företag är beroende av att både importera och exportera. De har globala värdekedjor, och de globala värdekedjorna har stor inverkan på såväl tillväxt som sysselsättning både här och i andra länder.

Vi har ett stort ansvar i att förändra hur dessa värdekedjor och de internationella avtalen ser ut samt att definiera vilken typ av tillväxt vi behöver.

Vänsterpartiet vill ha en rättvis handelspolitik som sätter människor, social rättvisa, djur, klimatet och miljön främst och som fokuserar på samhällsvinster för alla och inte bara på vinster för storföretag. Vänsterpartiet vill ha en rättvis handelspolitik som inte innebär försämringar för medborgarna i de länder som omfattas. Handelspolitiken ska stå för en positiv utveckling i många avseenden.

Det är också viktigt att lyfta fram att när miljö och mänskliga rättigheter sätts ur spel minskar möjligheterna att lösa de globala problemen med till exempel klimat och miljö och för den delen krig. Det är en situation som vi måste motverka.

Många politiska partier menar att vi via handelsavtalen kan påverka länderna på ett positivt sätt, det vill säga att diktaturer kanske ökar det demokratiska utrymmet eller man kanske kan skydda miljön och så vidare.

Vi menar: Ja, om de är formade på rätt sätt. Just nu är de inte så verkningsfulla. I dag skapar EU handelsavtal utan deltagande av de grupper som påverkas allra mest av dem, vilkas liv och miljö förändras på grund av handelsavtalen.

Vi måste vara villiga att erkänna att vår handelspolitik bygger på att gynna storföretag och att sätta Sverige och Europa i främsta rummet, och ibland utan att ta in konsekvenserna av det.

Några av handelsavtalen som så att säga är i pipeline är Mercosuravtalet och associeringsavtalet med Chile. Jag skulle vilja lyfta fram lite om avtalens inkonsekvenser och konsekvenser. Sammanfattningsvis kan man säga att Mercosuravtalets implementering kommer att påskynda miljöförstöringen och klimatkrisen, öka kränkningar av mänskliga rättigheter och öka straffriheten för företag. Småskaliga bönder, urfolk och andra människor som bor på landsbygden både i Mercosurländerna och också här i Europa kommer att vara särskilt drabbade av den exportorienterade och kemikalieintensiva jordbruksmodellen som gynnas i avtalet.

Det är de stora jordbruksmodellerna, monokulturerna, som förstör biodiversiteten och ekosystem, som gynnas. Vi förväntar oss en ökning av importen av bland annat kött, kyckling och soja. En ökad import innebär såklart att produktionen kommer att öka i Mercosurländerna. Ökad produktion innebär ökning av växthusgaser och en större areal som används till djuren och till monokulturen. De som straffas mest kommer att vara urfolken, småbrukarna och regnskogen. För att öppna upp skogarna kommer det att skövlas och brännas. Förhoppningsvis kommer det nu att förändras när vi har en ny president i Brasilien. Men jag tror att konflikterna kommer att öka. De transnationella jordbruksföretagen är väldigt starka. Det billiga köttet som importeras kommer också att slå ut småbrukarna här i Europa.

Transportutsläppen kommer såklart att öka. I stället för att uppmuntra till närodlat kommer vi att ha allt fler jordbruksprodukter från Latinamerika. Men det är inte bara det. Avtalet tillåter att förbjudna bekämpningsmedel ska få produceras här i Europa för att sedan säljas vidare i Mercosurländerna. De är förbjudna att användas i Europa för sin toxicitet, det vill säga att de är farliga för djur, människor och miljö. Men det verkar vara så att bekämpningsmedlen inte är lika giftiga för människorna och naturen i Mercosurländerna, för där är de helt okej att användas. Där snackar vi om kolonialismens förlängning. Det är okej att förgifta människor och natur i andra delar av världen.

Sanningen är att det under en tioårsperiod dog ungefär 2 000 personer i Brasilien enbart på grund av exponering för bekämpningsmedlen. Jag och Vänsterpartiet anser såklart att dessa bekämpningsmedel helt enkelt borde förbjudas överallt. Samma sak gäller för andra produkter som förbjuds här. De ska helt enkelt inte produceras här för att säljas vidare i andra länder.

Det första som utrikeshandelsministern Forssell lyfte fram om Chileavtalet var tillgången till litium, det vita guldet. Eftersom litium är viktigt för omställningen råder det en rusch i att bryta i Atacamaregionen i den norra delen av Chile. Vad är det som står på spel? Jo, ömtåliga ekosystem, knappa vattenresurser och urfolkens levnadssätt.

Chile är den näst största tillverkaren av litium, en kritisk komponent i batterierna som driver elfordon, smarta enheter, anläggningar för förnybar energi och annan teknik som hjälper oss att gå bort från fossila bränslen. Det är gott så. Men litium utvinns genom avdunstning av saltlösningar som finns i saltplatåerna i Atacamaöknen. Det är en metod som kräver ganska mycket vatten. Gruvarbetare pumpar saltvatten in i stora dammar. Där sker en förångningsprocess som tar ganska lång tid. Tekniken dränerar såklart de knappa vattenresurserna, torrlägger de få våtmarker som finns och skadar urfolkssamhällen runt om.

Om isbjörnen är en symbol för hotet från de smältande glaciärerna är den rosa flamingon i Atacamaöknen symbolen för förstörelsen av saltplatåerna. Redan har 30 procent av flamingorna försvunnit. Ett rättvist handelsavtal måste säkra att exploateringen av litium står för en positiv utveckling, att miljö värnas och att urfolket respekteras.

Vi behöver handelsavtal som stärker småbrukarna, gynnar den biologiska mångfalden och har tydliga kontrollsystem för miljö och lagkrav för miljö och demokrati. Vi behöver handelsavtal som stärker arbetarnas rättigheter, så att de inte stärker exploateringen av dem. Vi behöver handelsavtal där man stärker länders förvaltning av naturresurser och där man delar med sig av tekniken. Vi behöver handelsavtal som tar hänsyn till hur människor påverkas och demokratin påverkas och i synnerhet hur kvinnor påverkas både ekonomiskt och socialt.

Genom att ha rättvisa handelsavtal, och ställa krav på att företag ska respektera mänskliga rättigheter och miljö genom hela leverantörskedjan, når vi långt.

Här vill jag också lyfta fram binding treaty. För att nå de globala hållbarhetsmålen och kunna hantera globala kriser måste näringslivet vara med fullt ut. Därför är det viktigt att ta ansvar längs hela kedjan, att få företagen att vara drivande i mänskliga rättigheter, från råvara till färdigleverad produkt.

Problemet i dag är att länderna inte är konsekventa eller skyldiga att ålägga företagen ett ansvar för att agera vad gäller mänskliga rättigheter. Ett bindande avtal, som det som föreslås i FN, bör reglera företagens ansvar längs hela den globala försörjningskedjan och underlätta gränsöverskridande uppförande.

Med det hoppas jag att de rådande omständigheterna med inflation, geopolitisk osäkerhet och invasionen av Ukraina inte leder till att vi väljer att inte lyfta fram MR-frågor och miljö och klimat inom handelsområdet.

Jag yrkar bifall till reservation 5 om omarbetade hållbarhetskrav i handelsavtal.