Herr talman! Vi har haft dessa lagstiftningar på plats och inte haft någon uranbrytning på runt 40-50 år i Sverige, dels på grund av dålig lönsamhet, dels för att det har funnits ett kompakt motstånd mot det. Man införde alltså en lag som inte fyllde något som helst syfte. Det enda lagen har åstadkommit är att försvåra för de prospekteringsföretag som använt uran som en ledmetall för att finna de metaller och mineral som miljörörelsen faktiskt är övertygad om är viktiga för den gröna omställningen.

Om vi skulle avskaffa denna lag och göra det lagligt för företag att prospektera efter uran och bryta den för dess fissila egenskaper skulle vi ju inte få något slags uranbonanza i Sverige. Det skulle antagligen vara lika lite intresse för det efter som före, men vi anser att möjligheten ska finnas.

Om vi är en kärnkraftsnation och tror på detta energislag ska vi också kunna bryta vårt eget bränsle.

Vi vet inte heller ur beredskapssynpunkt och liknande hur det ser ut i Sverige i framtiden. Vi kan av andra skäl behöva komma till skott och bryta uran. Då ska det inte stå ett förbud i vägen, utan det ska stå i vägen är huruvida vi kan göra det på ett godtagbart sätt ur miljöhänsyn eller inte och om näringen kan göra det med vinst eller inte.

(forts. § 24)