Herr talman! Tack så mycket, statsministern, för ännu en intressant återrapport!

Jag vill fördjupa mig lite grann i det ämne som nämndes lite snabbt alldeles nyss, nämligen Kina. Förra veckan, tisdagen den 21 mars, möttes Vladimir Putin och Xi Jinping i Moskva. Faktum är dock att dessa två presidenter har träffats över 40 gånger det senaste decenniet. Det är naturligtvis särskilt bekymmersamt i dessa tider, för av allt att döma var det inte direkt någon uppläxning eller något allvarssamtal som Kina kom med. På video hör man ett kryptiskt adjö från Xi Jinping med orden: Det råder förändringar - förändringar som inte skådats på över hundra år, och vi är de som driver dessa tillsammans.

Detta, kombinerat med fullt tänkbara vapenaffärer med Ryssland och faktiska förslag om att lätta på de rådande sanktionerna, visar att Vladimir Putin och Xi Jinping inte bara har gemensamma fritidsintressen - deras politiska ambitioner är uppenbarligen inte heller helt utan likhet. Därför är det inte överraskande att Kina som ämne inte undkom rådsmötet som ägde rum bara några dagar senare.

Lettlands premiärminister beskrev Xi Jinpings möte med Vladimir Putin som ögonöppnande för Europa. Spaniens premiärminister meddelade att han kommer att flyga till Beijing den här veckan mot bakgrund av den utveckling man ser mellan Kina och Ryssland. Som jag förstod det uttryckte även statsministern viss oro över att Kina kan bistå Ryssland med krigsmateriel.

Min fråga blir därför vilka slutsatser man kan dra gällande utvecklingen av EU:s attityd till Kina, mer specifikt mot bakgrund av den senaste tidens händelser.