Fru talman! Det här är en mycket angelägen fråga för oss socialdemokrater. Kulturministern inleder den här debatten med att säga att barn och unga är och kommer att fortsätta vara en prioriterad grupp i regeringens kulturpolitik. Men hur prioriterade är våra barn och unga om det å ena sidan råder skyhöga priser på el, drivmedel och mat och å andra sidan kraftigt höjda räntor utan att regeringen agerar för Sveriges barnfamiljer? De som har dragit ned mest på värmen hemma fick minst i kompensation. Löftet om prisnedsättning på drivmedel visade sig vara en bluff. Finansministern är en av de sista i Europa att inkalla matjättarna för en diskussion om prisutvecklingen på basvaror. Den här regeringen genomdrev dessutom en budget som vi nu får se konsekvenserna av.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Till skillnad från det kulturministern säger gick högerregeringens största utgift till höginkomsttagare som fick en skattesänkning med nästan 1 000 kronor i månaden. Men barnbidraget, som hade nått våra barn och unga, Sveriges barnfamiljer, valde man att inte prioritera. Man prioriterade inte heller välfärden i våra kommuner och regioner. Det handlar om skola, vård och omsorg, fritidsaktiviteter för barn och unga, idrott och inte minst frågan om kulturskolan.

Fru talman! Kulturskolan står inför ett stålbad om inget görs. Dels tvingas kommunerna skära ned i verksamheten i brist på statliga stöd från regeringen, de generella statsbidragen, dels halverar högerregeringen det riktade stödet till kulturskolan i den nationella kulturbudgeten.

Nu kommer också beskrivningen av läget. Enligt Kulturskolerådets rapport Kulturskolans förutsättningar - Konsekvenser av statliga nedskärningar och lokala resurser kommer elevplatserna att bli färre i sju av tio kommuner. 58 000 unga riskerar att förlora sin plats i kulturskolan. Hur är det här likställt med att satsa på våra barn och unga?

Enligt kulturskolechefer i 221 kommuner i den här rapporten kommer arbetet med att nå fler och bredare att avstanna när statens stöd minskar. Utvecklingsarbetet kommer att minska och kulturskoleovana grupper kommer att få det svårare att nå kulturskolans verksamhet. Det finns även mycket som nu tyder på att elevavgifterna tycks höjas i kommun efter kommun.

Det statliga utvecklingsbidraget till kulturskolan används i huvudsak till att anställa kulturskolepersonal, det vill säga lärare och pedagoger, för att ge unga bättre möjligheter till kulturutövande. Nya målgrupper har nåtts av en värderingsdriven fritidsaktivitet som ger bildning och kunskaper, disciplin och glädje i unga människors vardag. Skulle kulturministern fråga vilken konst- och kulturskapare som helst i vårt land om vilken verksamhet som man inte får minska stödet till, skulle samtliga svara: kulturskolan. Det är också där vi talar om det svenska musikundret och de enorma kulturella och kreativa näringar som finns i vårt land på basis av kulturskolan.

Därför är min fråga: Varför väljer kulturministern att prioritera höginkomsttagares skattesänkningar framför barns och ungas rätt till en meningsfull fritid? Och hur ser kulturministern på att vi enligt den här rapporten riskerar att gå miste om 58 000 barns kulturskoleplatser med anledning av hennes egen budget?