Herr talman! Målet för folkhälsan och målet inom ANDTS-området låter enkelt: Hälsan ska vara god och jämlik i hela landet och i hela befolkningen. Det ska inte spela någon roll var vi bor, hur vi har vuxit upp eller varifrån vi kommer. Men i verkligheten har vi långt kvar att gå för att nå målet. Det finns helt oacceptabla hälsoklyftor i dag, och de klyftorna måste vi sluta.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet. Jag vill också i samband med detta betona att jag är glad att det händer mycket bra just nu på området. Färre människor ska dö, och färre människor ska lida. Det gäller både dem som drabbas och deras anhöriga. Det arbete som pågår för ett kompetenscentrum är viktigt. Det är bra att spel ingår och att både pengar och uppdrag riktas för att förhindra att människor ägnar sig åt något som till en början är roligt men så småningom blir ett träsk som välter hela deras privatekonomi.
Vi liberaler tycker också att det är positivt att tobakens skadeverkningar tydligt betonas och att avvägningar görs mellan de olika typerna av nikotin- och tobaksprodukter. Det är viktigt att man ser till att langning verkligen motverkas, så att människor inte ska kunna ge produkterna vidare till personer som fortfarande är barn.
När det gäller alkohol finns en viktig balansgång. Å ena sidan ska man kunna äta och dricka gott och driva restaurang, men man ska å andra sidan inte skadas av alkoholen eller riskera att skada någon annan. Jag är glad för att vi nu på ett försiktigt sätt ser över regelverket och ser om det går att modernisera och förenkla för serveringstillstånd, så att människor kan driva restaurang, äta och samtidigt ha ett gott hälsoskydd.
En mindre känd fara på området är lustgasen. De kroniska följderna är allvarliga. En enda överdos för en ung människa som inte vet om att lustgas är farligt kan innebära direkt livsfara. Även här är jag glad över regeringens steg för att få till stånd en tydlig reglering av icke-medicinsk användning av lustgas samt inte minst åldersgränser.
Slutligen har vi narkotikafrågan. Här behövs många insatser på många olika sätt. Sprututbyten, LARO och bättre tillgång till överdosmotverkande läkemedel behövs. Fler yrkesgrupper behöver dessa läkemedel för att kunna rädda liv.
Jag är glad över att Socialstyrelsen får i uppdrag att göra kartläggningar för att förbättra beroendevården i vårt land. Jag är också tacksam över att en utredning just nu ser över vilka insatser som kan minska lidande och död i andra länder och där vi kan ta del av de exemplen för att skydda våra allra mest utsatta. Jag är vidare glad över att arbete pågår för att säkra att vårdkedjorna håller ihop. En person som har befunnit sig under Kriminalvårdens eller Statens institutionsstyrelses vård ska inte släppas helt ensam när man lämnar Kriminalvården eller Sis, utan man ska bli hållen i handen hela vägen till dess att man har en chans att få ett nytt liv.
Väldigt många människor med beroende lider även av andra sjukdomar; det kan handla om anorexi, bipolär sjukdom, depression eller andra svåra lidanden. På papperet är hälso- och sjukvårdslagen redan i dag tydlig med att regionen och kommunen ska samarbeta för att skydda dessa personer och ge god vård, men så ser det inte ut i verkligheten. Detta har inte fungerat. Människor har hamnat i limbo - kommunen eller regionen har sagt att den andra instansen måste hjälpa dem innan de kan få hjälp. Man måste först bli av med sin anorexi, och sedan kan man få hjälp med sitt beroende - eller tvärtom.
Jag är väldigt glad att vi nu är på väg mot en huvudman för vården. Det kommer att göra stor skillnad.
Avslutningsvis vill jag säga att vi ska ha de regelverk, den vård och det samhälle som bäst minskar lidande och död och som ger en frisk befolkning som mår bra under hela livet, vare sig man är anhörig eller patient och sjuk. Här finns det inget utrymme för fördomar, moraliska pekpinnar eller käpphästar, utan vi ska lindra lidande och ge människor ett så gott liv som vi bara kan utan att någon skadas på vägen av vad någon annan väljer att göra.