Fru talman! Jag ska inte gå in och recensera hur jag ser på Vänsterpartiets, det tidigare kommunistpartiets, historia och göranden och låtanden och eventuella lik i garderober. Jag ska inte heller påminna om vad Ny Dag och andra sådana tidningar har skrivit om olika skeden i olika krigssituationer.

Jag upplevde inte Vänsterpartiet som särskilt aktivt när det gällde att vilja vara med och lägga om någon försvarspolitik. Det kom efter hand när man jobbade i Försvarsberedningen och det framstod som politiskt omöjligt att vidhålla gamla vänsterpartistiska uppfattningar.

Jag skäms inte ett dugg för våra närmanden till olika länder och till Nato. Jag tyckte att vi hade stöd för att på bredden och djupet utnyttja alla dimensioner i de möjligheter som fanns att skapa samarbete för att maximera svensk trygghet.

Den militära förmågan i Sverige var dessutom för låg, så vi var tvungna att kompensera på olika sätt. En del i politiken är att förhålla sig till realiteterna. Man kan inte bara ägna sig åt sådant som är idealism, utan man måste också ägna sig åt realiteterna. Det är denna balans som är hela den samlade utmaningen.

Ibland får man ta konsekvenserna av nya lägen, och sedan får man väl leva med att det ska ironiseras och så vidare. Vi gjorde förändringen att gå från militär alliansfrihet till Natomedlemskap. Du kan väl ägna något år åt att analysera det, Håkan Svenneling, och att driva med mig som person. Men det hjälper inte. Kriget i Ukraina kräver att man orkar med att göra en förändring. Det kräver det, och det måste man kunna göra som person, det måste man kunna göra som parti och det måste man kunna göra som nation. Så är det i politiken.

Om man sedan vill leva i en alternativ värld återstår det för de personer som vill att göra det.

(Applåder)