Herr talman! Jag utgår precis som alla andra här från att vi ska bli medlemmar i Nato. Sedan finns en realitet i processen då Finland nu uppenbarligen går före. Vi kan inte veta exakt vad som kommer att hända i Vilnius eller hur lång tid det kommer att ta.

Det finns ju en uppbyggd plattform med ett trettiotal avtal med andra länder i samarbete syftande till interoperabilitet med mera, där den finska relationen är den djupaste. Vi har även en samarbetsplattform med de andra nordiska länderna, USA och Storbritannien. I ett sådant läge blir det naturligt att titta på vad vi gör av denna plattform. I detta ingår att Nato behöver ha transportvägarna på land, och man behöver svenskt luftrum och den marina miljön.

Man kan självklart göra en planering som enbart handlar om Finland, men frågan är vad vi kan göra i det bilaterala och multilaterala arbetet för att klara detta inom vad som är någorlunda logiskt rimligt och klokt. Detta arbete har i praktiken redan påbörjats genom de avtal och planeringsprocesser som existerar.

Frågan är hur vi hanterar situationen. Jag vill nog att ministern tar sig en ordentlig funderare om lite olika utfallsalternativ och att man i regeringen är flexibel när det gäller hur en fördröjd process i Natosammanhang ska hanteras. Det känns lite väl enkelt att säga att vi planerar med Finland men lämnar svenskt luftrum, svenska transportvägar och den svenska marina miljön därhän och tänker eventuellt inte heller på ett bilateralt och multilateralt perspektiv. Det kommer att halta i praktiken och kommer inte att fungera. Det borde finnas ett intresse hos alla att lösa detta.