Fru talman! Den 24 februari förra året befann jag mig i Wien på OSSE:s parlamentariska församlings vintermöte. Samma dag nåddes vi av uppgifterna om att Ryssland inlett en fullskalig invasion av Ukraina. Det uppstod en smått surrealistisk situation under mötet när de ryska företrädarna på fullaste allvar hävdade att Ryssland endast hade inlett en operation i syfte att avnazifiera Ukraina. För alla oss andra stod det omgående klart att Ryssland fullskaligt hade invaderat sitt grannland och satt hela den europeiska säkerhetsordningen ur spel. Världen förändrades över en dag.

Den 24 februari öppnades ett fönster som inte hade varit öppet sedan, skulle jag säga, 1990-talet efter Sovjetunionens fall och som sedan stängdes några år in på detta sekel. Skulle Sverige ha gått med i Nato tidigare skulle det, menar jag, ha skett under 1990-talet eller senast då Sveriges baltiska grannländer gjorde det. Även om ryssarna utfärdade hot, som när den dåvarande ryske presidentens säkerhetspolitiske rådgivare Sergej Rogov 1996 sa att ett försök att få med någon före detta sovjetisk republik i en militärallians som Ryssland inte är en del av utan tvekan skulle ses som hotfullt och vid behov besvaras av militära krafter, visste vi att Ryssland i det skedet inte var kapabelt att spänna musklerna. År 2004 kunde därför de baltiska länderna bli Natomedlemmar.

Men efter det - särskilt efter den ryska invasionen av Georgien 2008 - och före den 24 februari förra året skulle det enligt mig ha varit ett stort felsteg av Sverige att gå med i försvarsalliansen, då hela den geopolitiska balansen i Sveriges del av världen skulle ha ruckats och den säkerhetspolitiska stabilitet som för tillfället fanns i Sveriges omedelbara närområde skulle ha riskerats.

Ryssland kunde under Putins ledning rusta upp betydligt efter Sovjetunionens fall. Även om många av oss i dag är positivt överraskade av Rysslands tillkortakommanden i Ukraina uppvisade man redan genom invasionen av Georgien 2008 och invasionen av östra Ukraina och Krim 2014 att man inte längre respekterade den rådande säkerhetsordningen.

Redan 1999 varnade jag för den ryska utvecklingen. I en SD-publikation skrev jag då att det heller inte kan uteslutas att den politiska ledningen ersätts av rödbruna krafter med politiska ambitioner som hotar vårt närområde eller kanske hela omvärlden. Jag skrev vidare att osäkerheten är stor, att ett nedrustat försvar tar åratal att bygga upp igen och att vi kanske inte har den tiden då det politiska läget förändras samt att vår försäkring heter svenskt försvar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

I slutet av samma år som jag skrev detta utsågs Putin till tillförordnad president av den då avgående presidenten Boris Jeltsin. Vi vet hur det gick med Rysslands vägval och politiska utveckling därefter; det blev den politiskt rödbruna ledning som jag hade varnat för.

Men inte ens då vaknade partierna i denna kammare. En 23-årig student, som jag då var, kunde alltså göra en bättre omvärldsanalys än dåvarande riksdagsledamöter här inne i kammaren. Här fortsatte man att rusta ned den svenska försvarsförmågan, och någon kallade till och med vårt försvar för ett särintresse.

Tillgången på ordentlig analysförmåga har tyvärr varit en bristvara här i kammaren under väldigt lång tid - alltför lång tid, skulle jag vilja säga. Det finns partier här i riksdagen som under lång tid har talat om ett svenskt medlemskap i försvarsalliansen. En del av dem kanske i dag säger att de hade rätt hela tiden, för nu går ju Sverige med. Men jag menar att detta är fel av just de anledningar som jag har redogjort för. Vi hörde tidigare Kerstin Lundgren i ett replikskifte med Aron Emilsson antyda just att man hela tiden har haft rätt.

Sedan den 24 februari existerar dock ingen stabilitet, och den geopolitiska balansen är ett minne blott. För mig innebar detta en personlig omprövning efter att jag i många år hade debatterat med olika företrädare här i kammaren om varför det var en dålig idé att Sverige skulle ansluta sig till Nato.

Men när världen och omvärlden förändras måste man vara beredd att ompröva sin politik och sina ställningstaganden. Två dagar efter den fullskaliga invasionen av Ukraina, den 26 februari, skrev jag så här på Twitter:

Det är nu är dags att överväga en svensk medlemsansökan till Nato tillsammans med Finland. Att stå upp mot 2000-talets Hitler måste vara överordnat allt, och att tydligt visa denna despot att han nu är slut är viktigt. Man kan välja skam eller krig. Den som väljer skam får ändå krig.

Det fanns även personer i mitt eget parti som tyckte att jag gjorde fel när jag gick ut och menade att partiet skulle ompröva sitt ställningstagande. Ganska snart efter detta inledde partiet dock en process för att omvärdera sitt ställningstagande angående ett svenskt Natomedlemskap.

Fru talman! Trots den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina och trots att hela den europeiska säkerhetsordningen hade satts ur spel fanns det någon som vägrade att ompröva sitt ställningstagande. Det var vår dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist. Den 9 mars, alltså nästan två veckor efter invasionen, satt han i SVT:s 30 minuter och förklarade att han inte hade ändrat uppfattning i frågan om ett svenskt Natomedlemskap.

Det skulle krävas att Sverigedemokraterna förklarade att man ville ha till stånd en omedelbar och gedigen utredning i syfte att se vilka möjligheter som fanns för ett svenskt agerande och vilka konsekvenser en ändrad svensk säkerhetspolitik skulle innebära. Inom ramen för en sådan utredning ville man närmare analysera hur ett Natomedlemskap skulle påverka Sverige gällande allt från försvarsförmåga till utrikespolitiska konsekvenser och se närmare på möjliga reaktioner på ett sådant beslut i omvärlden.

Sverigedemokraterna deklarerade också att det inte skulle uteslutas att det kunde vara viktigt att snabbt kunna fatta beslut om att ställa sig bakom en svensk ansökan om Natomedlemskap och att det i så fall borde ske efter noggranna överväganden, tillsammans med Finland och utifrån att det är nödvändigt för att skydda Sverige mot angrepp. Sedan 2020 har Sverigedemokraterna stått bakom en Natooption just för att ha flexibilitet och visa att man är öppen för en svensk medlemsansökan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

I och med att Sverigedemokraterna ändrade sitt ställningstagande svängde majoriteten här i riksdagen. Socialdemokraterna var under galgen tvingade att acceptera en svensk medlemsansökan om de inte skulle stå i ett hörn tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet och vara emot en ny svensk säkerhetspolitisk inriktning.

Jag tycker dock att det är glädjande att Socialdemokraterna till sist svängde och att det nu finns en stabil majoritet i Sveriges riksdag för ett svenskt medlemskap. Vi kan i dag se framåt. Det stundande medlemskapet i Nato ger oss möjligheter att fortsätta och fördjupa vårt försvarssamarbete med Finland och - ännu mer - med Danmark och Norge.

Försvarsmakten och civilförsvaret ska fortsätta sitt gedigna arbete med att förbereda organisationerna för värdlandsstöd samt samverkan och interoperabilitet med andra länders försvarsmakter. Nu kommer det sannolikt att bli så att Finland går före oss in i Nato, men vi står redo strax därefter.

När den ryske säkerhetspolitiska rådgivaren Sergej Rogov 1996 försökte skrämma tidigare sovjetiska republiker från att ansluta sig till Nato förstod han nog inte att det var just Rysslands eget agerande som gjorde att inte bara de valde att gå med i Nato utan nu även Sverige och Finland. Det ligger något i skämtet om att utnämna den ryske diktatorn Vladimir Putin till årets medlemsrekryterare till Nato.

Avslutningsvis yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

(Applåder)