Fru talman! Tack, ministern! Jag blir glad, för både ministern och jag har ett stort engagemang i dessa frågor. Det hörs - och det är också skälet till att jag blir otålig. Man kan alltid fundera över vad som ska göras först och inte, men min upplevelse när jag ser utifrån på regeringens arbete är att det läggs mer fokus på att ta fram olika förslag om höjda straff och repressalier än att jobba med frågeställningarna runt tidigare insatser för och stöd till små barn och familjer.

Även om socionomutbildningen inte ligger i ministerns portfölj ingår det ju i regeringens arbete att uppnå det vi alla vill: att inga barn ska fara illa. Inget barn ska behöva fara illa. Inget barn som behöver omhändertas ska riskera att inte bli det, och barn som inte behöver omhändertas ska heller inte omhändertas. Jag kommer alltså att fortsätta vara otålig och tycka att 2024 är långt bort när det gäller den nya socialtjänstlagen.

Jag har en annan fundering. Jag har varit inne på den men har inte ställt någon direkt fråga. Är ministern beredd att be centrala myndigheter att peka ut vilka metoder som ska användas? Även om det inte har funnits data för allt och även om det finns kunskapsluckor finns det en del forskning om olika metoder som man vet fungerar och som kan användas.

Är ministern beredd att ge uppdrag till myndigheterna att peka ut vilka metoder vi ska använda i Sverige eftersom vi vet att de fungerar? Det får inte vara som i dag att det på SKR:s hemsida finns ett antal metoder uppradade och att det står att de används, trots att man inte kan säkerställa vilken evidens och forskning som finns bakom dem.