Herr talman! Tack för anförandet, Malin Danielsson!

Jag lyfte tidigare en fråga med den sverigedemokratiska ledamoten om språkkravet i äldreomsorgen, som är den enda punkt i Tidöavtalet som avhandlas när det gäller äldreomsorgen. Det har pratats väldigt mycket om äldreomsorg i dag, men detta är faktiskt den enda punkt man har lyft där.

Språkkrav i äldreomsorgen är en fråga som fungerade som cirkulärmotion från Sverigedemokraterna under hela den föregående mandatperioden. Centerpartiet och Liberalerna stod då i kommun efter kommun och röstade ned denna motion. Bland annat i min hemkommun Varberg konstaterade vi att den bakomliggande orsaken till språkkravet inte handlade om att värna vare sig de äldre eller personalen utan om att hålla invandrare borta från äldreomsorgen.

Nu är det väl lite mer nyanserat uttryckt i Tidöavtalet. Vi hörde också Carita Boulwén från Sverigedemokraterna tidigare tala om att det handlade om att undvika språkförbistring. Den synen delar jag fullt ut. Det är väldigt viktigt att inte ha språkförbistring inom vården och äldreomsorgen.

Nu har ju språkförbistringen två sidor. Den ena handlar naturligtvis om att personal behöver kunna svenska. Det har också såvitt jag vet hela tiden varit ett krav på personalen i alla kommuner, helt utan behov av nationella språktest. Men ett annat problem vad gäller språkförbistring är att vi har väldigt många äldre med invandrarbakgrund som på ålderns höst kanske glömmer sitt svenska tal och återgår till att bara kunna sitt ursprungliga modersmål.

Frågan är, med tanke på att språkkravet är den enda fråga man lyfter i Tidöavtalet, hur ni från Tidöpartiernas sida har tänkt möta problemet med språkförbistring när det är de äldre som inte klarar av svenskan.