Herr ålderspresident! Jag kan börja med frågan om enprocentsmålet.

Vi socialdemokrater står till skillnad från Kristdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna fast vid visionen att vi ska avsätta en hundradel av våra inkomster till fattiga länder i världen. Sedan lägger vi inte den summan nästa år, men vi lägger mer än regeringen gör - 2 ½ miljard mer än regeringen. I min värld är 2 ½ miljard kronor inte kaffepengar, utan det är väsentlig skillnad.

Vi kommer att återställa biståndet till enprocentsnivån, precis som vi gjorde efter 90-talskrisen. Under den krisen sänkte vi nivån till 0,7 procent, för att i början av 2000-talet återgå till 1 procent.

Vad gäller reformagendan får vi väl se fram emot att den läggs fram. Men även om det finns en bilaga till Tidöavtalet tycker jag fortfarande inte att det är en förankrad, genomtänkt och vetenskapligt baserad agenda som ska läggas fram. Det behövs eftertanke, remissomgångar och dialog med relevanta aktörer för att lägga fram en agenda. Jag tycker att man arbetar bakvänt här.

Sedan skulle jag vilja att Magnus Berntsson i sin sista replik förtydligade detta med mer pengar till civilsamhället. Frågar du civilsamhällets aktörer själva får du nämligen höra att de märker att de får mindre pengar än förra året, inte mer. Vi har fått förklaringen att det är en större andel än tidigare, men det är ju fortfarande mindre pengar. Hur förklarar man det för civilsamhället så att det går att förstå?