Herr ålderspresident! Den nya regeringen har, när det kommer till rättspolitiken och Tidöavtalet, ihop med Sverigedemokraterna ett arbetsprojekt som innehåller flera politiska reformer. Syftet med de här reformerna är att öka bekämpandet och förebyggandet av brott och på så sätt öka tryggheten i samhället.

Jag tänkte ägna några minuter åt att prata om några av de här reformerna. Jag skulle nämligen önska att det kunde pratas mer i det här huset om de kriminella och om kriminalitet. Kriminalitet är någonting som berör många, som drabbar många och som påverkar vårt samhälle. Det behöver pratas mycket mer om kriminalitet.

Jag ser inga problem med att en kriminell som begår ett brott får en chans att visa att han eller hon har bättrat sig efter avtjänat straff. Jag kan till och med sträcka mig så långt som att man kan få en andra chans. Men sedan måste vi någonstans börja diskutera hur många chanser en kriminell ska få. Är det 5, 10 eller 30? Var går gränsen? Vi måste titta mycket mer allvarligt på hur livsstilskriminella personer uppför sig. Det är personer som lever på att begå brott, som åker ut och in på våra anstalter och som får villkorliga domar på löpande band.

En person som har en hög andel återfall visar att han eller hon inte är mottaglig för den vård, terapi eller återanpassning som erbjuds inom kriminalvården och frivården. Då finns det några alternativ. Antingen låter man den här personen fortsätta begå brott och skapa fler brottsoffer, eller så ser man till att låsa in personen en längre tid, så att den inte kan begå fler brott och skapa fler brottsoffer. Jag vet faktiskt inte vad det tredje alternativet skulle vara. Samtal, terapi och återanpassning verkar ju inte fungera.

Likaså tycker jag att det är fel att en person som begår flera brott, till exempel 15 inbrott under en tremånadersperiod, inte döms för varje brott enskilt. I dag klumpas alla inbrott ihop, och så utdöms ett straff. Varje inbrott prövas förvisso individuellt i domstolen, men jag skulle vilja att det sedan också utdömdes ett unikt straff för varje enskilt inbrott och att man därefter räknade ihop den sammanlagda strafftiden. Jag vet att det inte är möjligt i dag, och jurister jag har pratat med menar att strafftiden skulle bli så hög. Jag anser ändå att straffen bör reformeras på något sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Straffrättsliga frågor

Allt fler vågar i dag inte vittna, och det här har jag pratat om förut. Man är rädd för att själv råka illa ut. Statistiskt sett vet vi att risken att vittna och råka illa ut är ganska låg, men ändock händer det. Och det är allvarligt. Samhället måste kunna skydda dem som vittnar - dem som ställer upp.

Brottet övergrepp i rättssak, där man hotar ett vittne eller ger sig på en person som har vittnat, måste lyftas upp och värderas mycket mer allvarligt än i dag.

Det är också intressant att det under så många år inte har varit kriminellt att rymma från en anstalt eller ett fängelse. Jag har frågat många visa människor om detta, och det bästa svaret jag har fått är att det måste finnas ett hopp för de intagna. Tanken på att de ska kunna rymma ostraffat måste finnas där.

Detta låter i min värld märkligt. Varför vill vi att en dömd sexbrottsling, en serievåldtäktsman, ska kunna sitta i sin cell och tänka på att rymma och att det i så fall inte skulle kosta något i form av ett straff? Det är obegripligt.

Jag förstår inte denna iver över att de kriminella ska ha det bra. Tro nu inte att jag är en person som vill se fängelser med stampade jordgolv och vatten och bröd. Absolut inte. Tvärtom. Jag vill se fängelser som kan erbjuda meningsfulla aktiviteter och drogfri miljö. Det får gärna finnas biografer och gaming-rum - inga problem, speciellt för dem som avtjänar långa straff. Men det ska ingå att sköta sig. Att rymma från ett fängelse ska inte vara straffritt.

Hur ska myndigheterna jobba mot unga lagöverträdare, personer under 18 år, som begår brott - eller rättare sagt jobba med dem? En av reformerna i regeringens och Sverigedemokraternas arbetsprojekt handlar om att stoppa unga män från att över huvud taget hamna i situationer där de begår grova brott, bland annat genom att utveckla och effektivisera LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, som ger myndigheterna större möjligheter än tidigare att omhänderta ett barn som riskerar att dras in i organiserad brottslighet. Det är viktigt att myndigheterna ingriper tidigt när ett barn håller på att dras in i brottslighet. När jag pratar med socialarbetare och poliser nämner de barn i mellanstadiet, alltså 10-11-åringar. Även ett ökat föräldraansvar kan vara en del av lösningen, där socialtjänsten kan besluta om obligatoriska insatser för såväl barnen som vårdnadshavarna. Det finns även de som menar att detta att lägga en del av det ekonomiska ansvaret på vårdnadshavarna kan ge effekt, till exempel vid skadestånd.

Herr ålderspresident! Jag vill avsluta med att prata om något som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Under alltför många år har våld mot poliser setts som något som poliser ska räkna med. Det ingår i jobbet att få en smäll, få en sten i huvudet, bli bespottad eller bli påkörd.

Många poliser har genom åren varit besvikna på hur lågt domstolarna har värderat våld mot polis; straffvärdet har varit för lågt. Likaså har det varit svårt att få skadestånd och ersättningar, just med hänsyn till att poliser ska "tåla" detta. Detta vill vi ändra på. Vi vill stärka skyddet för poliser, ordningsvakter och andra brottsbekämpande grupper. Likaså vill vi skärpa straffen för hot om våld mot tjänsteman och införa brottet missfirmelse mot tjänsteman.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Straffrättsliga frågor

Just det sistnämnda får mig att reagera. Det är en gåta för mig varför vi folkvalda inte tycker att det är allvarligt. Det ska inte vara straffritt att kalla en polis för hora. Jag vet inte vem som vill leva i ett samhälle där det är acceptabelt att kalla en kvinnlig polis för könsord, eller där man grafiskt kan skrika efter henne vad man sexuellt vill göra med henne. Vem vill se ett sådant samhälle? Det är för mig obegripligt. Det ska bli intressant att följa vilket parti, eller vilka partier, som tycker att det ska vara okej.

(Applåder)