STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag har också träffat kommunala företrädare som är lite brydda över det svar som statsrådet har gett. För de ser att när barn eller ungdomar måste placeras akut för att det finns överhängande risk för att barnet skadar sig själv eller andra så finns det inga akutplatser. Det statsrådet redogör för är platser vid utskrivning. Är det inte lite att blanda äpplen och päron? Akutplatserna är en annan typ, en som måste till direkt, och sedan finns det de platser där man behandlas. Det är vad jag har hört från kommuner. Det vore bra med ett klargörande i den delen.

Det kan också vara så att man gör olika bedömningar. Statsrådet är själv inne på att det måste till ett samspel. Det kan väl kanske också bli bättre, det vill säga att om kommunen faktiskt inte gör bedömningen att det finns en bättre insats än den som Sis kan ge är detta något man måste ta in i ekvationen och se att det kanske är så att Sis måste kunna erbjuda bättre behandling.

Det finns en enorm potential här. Till exempel går det inte att frikoppla diskussionen om Sis-hemmen från diskussionen om ungdomspsykiatrin, bup. Vad händer med en vårdkontakt när en person från till exempel Uppsala plötsligt placeras i Boden, när man ska ta över vården och vården ska ske inom den slutna formen av Sis-hem?

Jag tror att det finns anledning att överväga hur man ska underlätta en kontinuerlig behandling. Både i den förra diskussionen och den här interpellationsdebatten har jag uppfattat det som att statsrådet är intresserad av att ha en fortsatt dialog. Det här är svåra frågor, och det ska man ha respekt för. Men det är också väldigt viktiga frågor, för inom Sis finns nycklarna till att de ungdomar som har råkat värst ut i vårt samhälle kan få en chans, kan må bättre och kan komma tillbaka till bra liv, men också risken att personer kan drabbas av ett vårdmisslyckande. Det kan vara ett misslyckande med personer som finns i en gängkriminell miljö och som kommunen beslutar att tvångsomhänderta och placera i en sluten miljö, men som när vi inte har platser hamnar i öppna HVB-hem där de går som de vill. Det är djupt tragiskt, och det är nog också väldigt provocerande för dem som råkar ut för gängbrottsligheten att samhället är så tandlöst i handling. I tanken finns en idé om vård i sluten miljö, men sedan blir det inte så för att man inte har resurserna.

Jag tror, avslutningsvis, att det är väldigt viktigt att vi tar ett helt nytt grepp, att vi är inriktade på framtid i den här diskussionen. Vi måste tala minst lika mycket om de här ungdomarna som om Kriminalvårdens uppdrag: Oavsett vem som i framtiden kommer att behandla dem måste vi ha en lösning, och den måste finnas här och nu, och vi måste adressera de här frågorna för de är så pass viktiga. Jag hoppas på att kunna få några klargörande svar här och att vi kan fortsätta diskussionen även när den här interpellationsdebatten är slut.