Herr talman! Jag tackar ledamoten för en angelägen interpellation.

Detta område bekymrar mig mycket och har bekymrat mig under lång tid. Det var också den första generaldirektör jag kallade till socialutskottet under min första tid där 2017 eftersom jag såg att det fanns omfattande problem.

Det var en ganska stor del av vårt oppositionsarbete att få den tidigare regeringen att förflytta sig och göra insatser när det gäller Sis. Men det är många regeringar bakåt i tiden som inte har lagt det engagemang och den kraft på Sis de borde ha gjort. Det innebär att det är ett gemensamt ansvar för en ledamot som inte minst är företrädare för ett tidigare regeringsparti och för mig att ta detta vidare på ett ansvarsfullt och kraftfullt sätt.

Jag vill också säga att det inte är acceptabelt att barn och ungdomar får vänta på sin vård. Precis som ledamoten underströk har man rätt till vård och behandling, och man ska få vård och behandling av hög kvalitet. Därför är det oerhört angeläget att de pauser som nu har gjorts till exempel när det gäller särskilda satsningar på flickor varar så kort tid som möjligt, för vi vet att de har spelat en stor roll. Där finns också kopplingar till att man arbetar två och två och aldrig har ett ensamarbete.

Jag följer Sis verksamhet väldigt noga, och ett av problemen är liksom i så många andra välfärdsyrken att man har svårigheter med att rekrytera personal till Sis verksamhet. Det gör att detta blir ännu mer komplicerat. Men det är viktigt att kvaliteten i verksamheten upprätthålls, även under den akuta situation som vi just nu ser.

Vi har någonting i Sverige som kommunerna ofta understryker, nämligen kommunalt självstyre. Det innebär att en stor del av behandlingskedjan när det gäller barn och unga som är på glid av olika orsaker är kommunernas ansvar. Detta säger jag inte för att på något sätt skjuta bort statens ansvar, men det blir ett problem när inte hela behandlingskedjan hanteras på vägen till Sis, som ju ska vara den sista delen i en behandlingskedja för dessa utsatta barn och ungdomar.

I dag är situationen att de ungdomar som är färdiga att skrivas ut från Sis är ungefär lika många som de som står på kö på väg in till Sis. Det innebär också att kommunerna har ett ansvar i att kunna ta emot. Men när jag möter kommunerna och diskuterar med dem förstår jag deras bekymmer. De är oroliga för att de inte är tillräckligt väl förberedda och pekar på oron över att en nyutskriven ung man som har vistats i kriminella miljöer ska sugas upp igen i kriminell verksamhet på direkten eller åtminstone på väldigt kort tid.

Detta betyder - det blir min slutsats - att vi måste hitta nya former. Detta måste vi göra mellan kommun och stat, för det kommer aldrig att fungera om man skyller på varandra, utan vi måste se de här barnen och ungdomarna. I dag placeras så unga som åttaåringar på Sis för att kommunerna inte hittar former för att möta dessa unga. Så kan vi inte ha det.