Fru talman! Jag noterar att Romina Pourmokhtari säger mycket på väldigt kort tid, men jag blir besviken. Jag uppfattar att klimat- och miljöministern blir väldigt trängd när jag påvisar att 2030-målen inte kommer att nås med regeringens politik.

Jag får inget svar på huruvida klimat- och miljöministern avser att arbeta för en politik för att ens nå detta mål längre. Det gör mig ytterst besviken, särskilt efter att jag påpekat att klimatarbetet är en kamp mot klockan. Det är skillnad om vi minskar utsläppen så att vi når etappmålet och sedan kommer ned till nettonoll 2045 eller om vi överskrider etappmålet och sedan kommer ned till nettonoll 2045. De ackumulerade utsläppen över tid kommer sedan att vara växthusgaser i atmosfären som värmer oss här på planeten i hundratals år framöver. Det är det som är skillnaden. Därför är etappmålet till 2030 också centralt.

Det är också avgörande huruvida Sverige kan jobba med att just vara ett föregångsland och få på plats innovation, teknikutveckling och hållbar samhällsbyggnad som kan inspirera andra delar av världen och också leda till välstånd och att vi når det globala klimatavtalet.

I stället väljer klimat- och miljöministern att börja fokusera på kärnkraft. Det är ett retoriskt grepp som vi har sett ända sedan 2018, och jag tycker att det är ytterst beklagligt. Klimat- och miljöministern är väl medveten om att Miljöpartiet ingick en energiöverenskommelse 2016 med ett mål om att vi skulle ha hundra procent förnybar elproduktion 2040 och att det även innehöll alla möjligheter att bygga kärnkraft.

Att vi skulle ha lagt ned kärnkraften och att det skulle ha skadat elsystemet är inget annat än lögn. Därför är jag djupt besviken på att det används som ett debattgrepp i denna debatt.

Det som nu är centralt är industrins och näringslivets klimatomställning och huruvida regeringen kommer att leverera det som näringslivet behöver.