Fru talman! Som många före mig i den här kammaren och som säkert flera efter mig i dag vill jag ägna anförandet åt att tala om de ungas situation i vårt samhälle. Här finns såklart många saker att nämna.

Låt oss börja med MUCF:s senaste rapport om ungas ekonomiska utsatthet. Den visar att var tionde ung i åldern 20-25 år har en inkomst som ligger under gränsvärdet för vad som krävs för en skälig levnadsstandard. År 2020 var det sammantaget 134 500 unga som var ekonomiskt utsatta. Det motsvarar en stor svensk kommun helt befolkad av ekonomiskt utsatta unga. Den siffran ökar nu tillsammans med skuldsättningen.

Utöver det ekonomiska är det väldigt tydligt att den psykiska ohälsan nu utgör ett av de största och farligaste problemen hos unga i Sverige. Enligt Folkhälsomyndigheten handlar det om socioekonomi, skolstress med mera. Man kan också läsa om hur unga inte får vård i den utsträckning som behövs.

Till den här listan av potentiella anledningar vill jag lägga till den överlägset mest dominerande kulturportal som ungdomar har. Det är sociala medier i olika former. Där finns fullständigt skeva utseendeideal och ännu skevare ideal kring sex och samlevnad. Där finns ätstörningar, könsdysfori, självmordstankar med mera som tar mycket plats. Och detta är inte bara ämnen som diskuteras, utan det är ämnen som projiceras och får fäste.

Med det här vill jag säga att vi måste vara ärliga: Ungdomars utsatthet i dag har inte med kulturbidrag eller fritidsgårdarnas öppettider att göra. Det har att göra med en misslyckad skola, en misslyckad invandringspolitik, en svikande vård och slutligen en dekadens i samhället som tidigare generationer har banat väg för.

Därför ska man också vara ärlig med sina ambitioner. Man kan säga att kulturpolitiken kan ge barn och unga utvecklande upplevelser. Den kan absolut bidra till en meningsfull fritid, men den kan inte vara plåster på misslyckanden på andra politiska områden.

(Applåder)

I detta anförande instämde Runar Filper (SD).