STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vissa frågor inom hälso- och sjuk-vårdsområdet

Herr talman! I en interpellationsdebatt med sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson återberättade jag för några dagar sedan ett samtal jag haft med en sköterska på Helsingborgs lasarett. Jag tänker dagen till ära passa på att också ge er hennes historia. Så här säger hon:

Jag ville ju arbeta inom sjukvården för att hjälpa sjuka medmänniskor, för att göra allt i min makt för att vårda och hela. Men känslan av att inte vara tillräcklig, att aldrig räcka till, att aldrig hinna hjälpa, rädda, hela, vårda fullt ut, den hänger över mig varje dag.

Patienter som får ligga i sin egen avföring för att jag inte hinner byta på dem. Patienter som glöms bort, som får ligga i våra korridorer, som ropar på hjälp, som dör därför att jag inte hinner titta till dem.

Dagar som går då jag inte hinner äta eller ens gå på toaletten. Patienter som gråter, som far illa.

Jag ville ge trygghet, och det lilla extra. Men förutsättningarna gör att jag helt enkelt inte kan ge så mycket som jag vill. Jag vet inte hur länge jag kommer att orka.

Herr talman! Hennes historia är tyvärr långt ifrån unik; för alla som arbetar inom vården är hennes känsla och hennes historia vardag. Det är så det ser ut.

Vi brukar ofta slå oss själva för bröstet och säga att svensk sjukvård är i absolut världsklass. På många sätt är den det, men grunden för vårt lands säkra och högkvalitativa hälso- och sjukvård är dess personal. Det är de som arbetar på vårdens alla olika golv - de som fortsätter springa och de som fortsätter orka - som är grunden.

Under pandemin blev detta alldeles extra tydligt. Runt om i hela landet ställde hälso- och sjukvårdens personal om sin verksamhet för att på ett mycket snabbt och effektivt sätt kunna möta de ökande behoven av slutenvårdsplatser, laboratorieresurser och diagnostisk kapacitet.

Hårt pressad personal ansträngde sig till det yttersta för att säkerställa att vårdens dimensionering mötte pandemins olika faser och hela tiden föränderliga vårdbehov. Det var en historisk ansträngning med mycket goda resultat.

Men lika tydligt som det under pandemin blev hur beroende vi som samhälle är av sjukvårdspersonalens insatser och arbete har det efter pandemin blivit att den svenska hälso- och sjukvården är underdimensionerad.

Att sjukvårdens kapacitet aldrig slog i taket under pandemin berodde på personalens oerhörda insatser. Men det sättet att arbeta på är inte, och får heller aldrig anses vara, långsiktigt hållbart. Det är inte så vi ska se till att svensk hälso- och sjukvård fortfarande är i absolut världsklass.

Herr talman! Det är alldeles uppenbart att den svenska hälso- och sjukvården behöver stärkas. Den behöver en större kostym. De som arbetar i sjukvården behöver fler kollegor och bättre arbetsvillkor. Antalet vårdplatser behöver öka för att möta hälso- och sjukvårdens behov. Och för detta krävs naturligtvis ekonomiska tillskott till regionerna.

Den förra S-regeringen gav Socialstyrelsen i uppdrag att under 2022 fördela sammanlagt 923 miljoner kronor till regionerna för att bland annat anställa fler sjuksköterskor, förbättra arbetsmiljön och utöka antalet vårdplatser.

Jag är helt övertygad om att denna typ av statligt stöd måste permanentas för att långsiktigt möta bristen på personal i vården. Jag anser därför att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på en konstruktion för en permanent statlig satsning i syfte att förbättra arbetsmiljön i hälso och sjukvården och ge personalen bättre arbetsvillkor. I en sådan satsning bör regeringen även utarbeta ett övergripande mål för arbetet med att skapa fler vårdplatser och ta fram en nationell plan för hur målet ska nås.

Herr talman! För att det ska vara möjligt att utvärdera hur arbetet med att nå målet fortskrider anser vi att regeringen även bör redovisa utvecklingen av antalet vårdplatser och förbättringar av arbetsmiljön i vården för riksdagen.

Att förbättra arbetsvillkoren och arbetsmiljön är centralt för att höja kapaciteten i hälso- och sjukvården. Därför bör åtgärder på detta område också styras av en nollvision för arbetsrelaterad ohälsa. Vi anser därför att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på en sådan nollvision, där hälso- och sjukvården bör vara ett fokusområde.

Herr talman! Jag vill med anledning av detta yrka bifall till vår reservation 1.

(Applåder)