Protokoll 2022/23:71 Onsdagen den 8 mars

/ (forts. från § 19) Kulturarvsfrågor (forts. KrU6)
Anf. 137 Catarina Deremar (C)

Herr talman! Jag blev engagerad i replikskiftet, för det är intressanta frågor. Vi skiljer oss åt, men vi vill väl. Vi vill så gärna att vi alla ska ta del av vårt kulturarv.

Jag tänker svepa över metallsökare, digitalisering och Forum för levande historia under dessa få minuter.

Herr talman! Det svenska kulturarvet är en angelägenhet för oss alla. Skydd av kulturarv, inklusive fornlämningar, ska inte medföra mer krav. När det gäller metallsökare ska vi inte ha mer krav än vad som krävs för att uppnå detta skydd. Metallsökare kan komma till användning exempelvis när man har tappat metallföremål, som nycklar och smycken eller liknande. Men för att möjliggöra ett sådant användande utan att riskera skyddet av kulturarvet anser vi att det bör vara ett licenssystem för metallsökare. Då kan man använda dem mer fritt och öppet och behöver inte söka tillstånd för varje plats och för varje tillfälle. Ett licenssystem skulle kunna vara den rätta vägen. Men man har såklart en rapporteringsskyldighet om man hittar fornlämningar. Regeringen bör tillsätta en utredning för att se över förutsättningarna för att införa ett licenssystem för användning av metallsökare.

Sedan gäller det digitaliseringen. En digitalisering av kulturarvet bidrar till att bevara det för framtiden och till att göra det tillgängligt för fler. Beredskapen kring det svenska kulturarvet är inte tillräckligt hög i dag. Det behöver tas fram och uppdateras beredskapsplaner, och digitaliseringen av kulturarvet behöver ske i ett högre tempo för att säkerställa vårt kulturarv mot risker av olika slag.

Till sist, herr talman, vill jag nämna lite grann om Forum för levande historia. Jag och Centerpartiet anser att Forum för levande historia bör få i uppgift att beskriva och informera om hur Sverige har behandlat våra minoriteter med bland annat rasbiologi, skallmätningar, tvångsförflyttningar, nomadskolor, arbetsstugor och assimilering. Uppdraget bör läggas in i myndighetens regleringsbrev men bör utformas och utföras i nära samarbete med den samiska befolkningen och övriga minoriteters befolkning.

Ett sätt att läka såren som statliga åtgärder har orsakat är att genomföra repatriering av samiska kvarlevor. Repatriering är en process för återbördande av föremål eller kvarlevor till deras ursprungliga eller rättmätiga platser. Begreppet inrymmer också ett försoningsarbete: att göra upp med ett smärtsamt förflutet och återskapa förtroendet mellan den som tog och den som blev drabbad.

Samerna har under många år begärt att svenska staten ska återlämna de mänskliga kvarlevor som finns i statens förvar, såsom på våra museer eller i andra samlingar. Trots detta är det ett fåtal kvarlevor som har återbördats och kunnat begravas. Naturligtvis handlar detta också om pengar. Jag anser att staten måste ta ett stort ansvar här för att detta ska kunna vara möjligt. Att detta ska göras framgår i olika konventioner, så det bör verkligen också vi i Sverige kunna klara av.